Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOBLENZ.
8i
nom. Hans robusta och hälsosamma
teutoniska typ var med ofantlig
ansträngning förvandlad till en utlefvad roués,
och hans friska ansiktsfärg lyste genom
sminket. I sin ifver att röra sig sirligt
blef den långe mannen fumligare än
nödvändigt, gående som han trampade sig
själf på tårna med de stora fötterna i
fina skor med silfverspännen.
»Herr Entenpfuhl», ropade han inåt
apoteket, »god middag, herr
Entenpfuhl!»
Apotekaren låtsade först icke höra,
men fortsatte att skrika bakom sin våg.
Sedan steg han afmätt och mörkklädd ut
öfver tröskeln, sträckte båda händerna
mot frisören med en på en gång
bekymrad och vänlig åtbörd, som han lärt af
de franska prinsarnes lifläkare, hvilken
var hans ideal. Apotekaren var en liten
halfbuteljsfigur med stora brillor, genom
hvilka stirrade ett par glåmiga, närsynta
ögon.
»Förlåt, jag hörde er ej genast, herr
Kosegarten! Enormt mycket att göra
idag . . . enormt . . . som väl också hos
er, herr Kosegarten ...»
»Ja, mer än man hinner effektuera,
herr Entenpfuhl! Ja, hvem känner nu
igen det tröga, lugna Koblenz?»
»Ja, allt det är fransmännens förtjänst.»
»Ja, de äro vid Gud charmanta!
Hvilken elegans och hvilken esprit! Låt oss
icke tala om våra egna landsmän, nog
för det jag är patriot, men en tung och
grofhyflad ras är det! Hederliga!
hederliga! Jag säger ingenting om den saken.
Men det fina vettet, den goda tonen,
den utsökta smaken, ’punkten öfver i’
med ett ord — hvar är den, herr
Entenpfuhl? Hvar ha vi ’punkten öfver i’?»
»Just hvad jag alltid säger. All
aktning för vår ärliga tyska Mickel, men
det fina i kråksången ligger icke för
hans röst. Han klapprar med sina
träskor, han! . . Men att skillnaden skall
Ord och bild, ç:de årg.
märkas i mitt kall — ty frisyren har i
vårt sekel blifvit en konst, där allt
beror på ingifvelse och geni, herr
Entenpfuhl —• det är ju mindre underligt,
men i fråga om sjukdomar skulle en
oinvigd ej kunna tro, att så mycken
olikhet vore möjlig.»
»Misstag, herr Kosegarten, misstag!
Våra franska gäster ha blott de allra
delikataste åkommor ... de delikataste . . .!
Det är icke bara vanlig snufva och ondt
i magen, det! Nej, gyllenåderskolik,
kvar-tan, höftvärk, och för dylika sjukdomar
behöfs medicin, som icke slösas med
gramvis. Jag har fått lof att ta’ fram
elfenbensvågen . . . Och sådana laxativ,
herr Kosegarten! det är en vällust att
tillaga dem »
»Jag förstår edra känslor, herr
Entenpfuhl, och vet själf hvad det är för
en njutning att lägga in sin personlighet i
konsten. Jag är kallad till konsultation
i dag, kallad att assistera-vid
markisinnan de Polastrons toalett. Hennes
enskilde hårartist, mr. Cyprien, vill
rådfråga mig. Det gäller, om hon bör vara
klädd för dinern i dag à la Conseillère
eller à la retour victorieux de Coblence.
Men, herr Entenpfuhl, tiden försvinner.
Jag känner det på min strupe, som är
ett ur, som just så här dags behöfver
ruckas med en smula rhenskt. Skulle
vi icke tömma en bägare hos Aumiiller
och höra de sista nouvellerna från Paris,
ehuru, Gudi klagadt, därifrån icke är
mycket att hoppas!»
»Ah, straffet kommer väl snart för
den gudlösa ohyran!»
»De uslingarne!»
»En blodhund som Danton !»
»Rännstens-adel! Fräcka
uppkomlingar från gatan! Det är onekligen en
heder, att just vår goda furste, som
entre nous eljest just icke visat sig vara
med då krutet uppfanns, blifvit de franska
liljornas försvarare.»
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
