Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■82
OSCAR LEVERTIN.
»Ja, och när motrevolutionen väl
skett och upproret blifvit sabladt ner i
blod, i blod! herr Entenpfuhl, och allt
åter kommit på sin rätta plats, då
kommer konungen att med särskildt slagen
medalj visa sin tacksamhet mot Koblenz’
gästvänskap, och staden kommer där att
föreställas under bilden af en manlig och
en kvinnlig flodgudomlighet, som
omfamnas, och den manliga det är Rhen och
den kvinnliga Mosel. Det har min vän
baron de Villedieu sagt.»
»Ja, man är glad så länge man får
behålla dem här . . . det enda oroande
är all den skändliga konfiskationen af
deras egendomar af de jakobinska
tjuf-varne.»
»Hm, det är kanske ogrannlaga att
fråga, men säg mig, herr Kosegarten,
betala herr Kosegartens franska kunder
någon gäng per extra kontant?»
Den lille apotekaren stannade
plötsligt, tog med tumme och pekfinger om
en af de stora, blanka knapparne i
frisörens frack och stirrade med sina
brillor upp i hans ansikte.
»Hvad menar ni med extra kontant,
herr Entenpfuhl ?»
»Därmed menar jag kontant
kontan-tibus» — apotekaren hade förnimmelsen
af att tala latin — »eller pengarne på
disken.»
»Nej, det vill jag inte säga, men det
vore ju också öfverdrift.»
Apotekaren ryckte till åt denna
eleganta affärsuppfattning, och de båda
yrkesbröderna stirrade ett ögonblick
betänksamt ut mot torget, med blickar,
som sågo framför sig långa
sifferkolumner ... Så for det vackra
septembervädret med sin klara luft och sin
lustiga, lätta blåst genom deras hufvuden,
och frisören, som hade en konstnärs
sorglöshet, slog apotekaren på axeln och
ropade:
»Bab, det reder sig ... och vi få
ränta på köpet! Hur står det i
Münch-hausen, när han hjälpte Gud fader ?
Entenpfuhl, Entenpfuhl, det skall du ta’
mig tusan inte ha’ gjort för intet!»
Apotekaren rycktes med af denna
glada optimism, och belåtna stego de
in i vinstugan. Vid fönstren i det första
rummet mot torget sutto just ett par
grupper af de omtalade förnäma
emigranterna. Frisören gjorde genast
ställningssteg och exekverade midt på
golfvet en högtidlig reverens, medan
apotekaren bockade kort och häftigt flera
gånger efter hvartannat. Af emigranterna
rörde en ögonbrynen till genhälsning, och
en annan gjorde med lillfingret ett
nedlåtande igenkänningstecken.
»Såg ni, grefve de Montboissier
vinkade åt mig med handen», hviskade
frisören ifrigt, medan de gingo vidare in mot
Gyllene Solens heliga tabernakelrum, till
Aumüllers egen källarsvarta
gårdskammare. Med en guds instinkt för sina
rätttrogna tjänare igenkände också den
bleke värden med de ljusskygga ögonen,
trots mörkret, de båda stamgästerna.
»Morgen», sade han högtidligt, som
man säger ett besvärjningsord, gömmande
en hemlig lära.
»Vi äro törstiga, Aumüller. Ett glas
superfint med anledning af det vackra
marknadsvädret!»
»Rätt så, barn», sade den hvite
Au-miiller, hvilken, ehuru själf ännu ung,
fann alla vara barn och öfvermaga i
jämförelse med sig själf. Det var som om
han härinne i dunklet, där han
beständigt satt vid ankrarne, som runnö med vin
såsom evighetsbrunnar, förlorade
hvardagliga begrepp om tid och rum och
räknade i år och sekel med den
profetiska rättigheten hos en vis, årsbarn
med Noak, hvilken först planterade
drufvan.
»Af slottstappning åt herrarne,
Timoleon», sade han allvarsamt till källar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
