Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOBLENZ.
83:
svennen. Och Timoleon, som hade
ungdomens vördnad för det heliga, hällde
sakta i trenne ofantliga gröna remmare.
Aumüller ställde den midtersta bredvid
sig på bänken och räckte Kosegarten
och Entenpfuhl med en sakramental
åtbörd hvar sin.
Vid fönstret i förrummet sutto fyra
emigranter, inbegripna i samtal, medan
en ensam tunn man af lidelsefull och
otålig typ längst in i fönstersmygen
höll på att skrifva vid ett särskildt
litet bord, snarare hetsad än störd af de
andras samspråk. De fyra voro
grefvarne Aimé Joseph de Montboissier och
Adhémar de Bombelles, två vänner från
ungdomsåren, båda med anträd från
korsfararnes tid, baron de Jaucourt, Koblenz’
Lovelace, känd som »den vackre
Jaucourt», samt den ej än tjuguårige
vicomte André Philippe de Virieu. Den
ensamme mannen, som skref, var Souleau,
redaktören af emigranternas tidning,
Koblenz’ franska journal.
Det var Montboissier och Bombelles
som egentligen förde konversationen.
Den vackre Jaucourt satt stel och tyst.
Han spelade ordets verkställare och
låtsades blott sitta och längta efter handling.
Hans skarpt skurna Cæsarprofil hade
också bättre passat öfver ett halskyller
och ett harnesk från Valois-seklets
hugue-nottkrig än öfver den koketta,
spets-höljda uniformsrocken från Koblenz, och
högtidligt som till en ed lyfte han då
och då sin till försvar för grefvinnan de
la Chartres’ ära på två fingrar
stympade hand, sedan af kvinnor dyrkad och
kysst som en fetisch.
Den tjuguårige vicomten var en
Che-rubin, som läst Werther. Hans hals var
blottad. Han böjde sitt unga opudrade
hufvud ner mot vinglaset och speglade
sina drömmande ögon i det gyllene
vinet, som om han därnere, i återglansen
af sina egna pupiller, omgifven af
guldskimret letade bilden af Constance de
Rocheforts lockhufvud, som han älskade
med sin första passions yra. Hans
svärmiska natur ansågs farlig och osäker,
och hans bekanta sökte dana honom till
en motrevolutionens fanatiker, utan att
dock känna någon säkerhet, att det
lyckades.
Montboissier och Bombelles blefvo
under inflytandet af sina egna repliker
och det rhenska vinet allt häftigare.
»Icke mig emot att österrikiskan får
en smäll på habsburgertruten!»
»Det tycks också, som om
klensmeden Louis nu borde begagna sig af sin
konst att smida nycklar och dyrkar, men
han trifs i cachotten.»
»Ah, det är bäst att de sitta där de
sitta, både hon och han. Klart är, att
de i alla fall till sist blifva räddade. Det
enda och det viktigaste därvidlag är
blott, att det blir de rätta männen som
rädda dem och hindra dem från
intimitet med packet. Och skulle . . . hm . . .
jag säger icke mer. Det är Frankrikes
heliga lilja det gäller och icke dem.»
»Om bara monsieur hade grefvens af
Artois temperament, men det är något
obstrueradt hos honom, det kan icke
nekas. Obstrueradt är ordet!»
»Bah, det är som alltid med
Bourbonerna — deras viljor ligga icke i
gudarnes utan i gudinnornas knän.»
»Ja, för Jaucourt finns blott monsieur.
Men det har sin grund. De, som äro
kongruenta med en och samma, äro
sinsemellan kongruenta.» — Jaucourt var
enligt ryktet icke blott hertigens af
Provence utan också hans maitresses
intimaste. —
»Nej, lefve grefven af Artois och hans
lilla Louison, lefve det unga gardet!»
Nu reste sig Souleau från sitt lilla
fönsterbord, lät pennan falla och ropade:
»Guise eller Montmorency! Balbi ei-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
