Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOBLENZ.
85:
är piquant, när man har anor från
Gottfrid af Bouillon!»
»Ett är visst», inföll Souleau med sin
hvassa röst, »att vicomten icke hör
hemma i Koblenz, men får man fråga, hvart
min herre då egentligen ämnar sig?»
»Jag ämnar mig dit, där man slåss,
min herre», svarade Philippe de Virieu
plötsligt och lyfte hufvudet med det rika
svarta håret, som en stridshäst. Hans
stämmas afvisande klang var en
myndighetsförklaring. Det blef tyst ikring
honom.
Så blef han själf, ung, vek och
osäker på sig själf och sina tankar som han
var, skygg inför de ovänliga ögonen ikring.
Han kände rodnaden stiga upp i sitt
ansikte, och hans stämma darrade.
»Jag är trött på alla cabaler,
hotelser och tomma ord ... så trött!»
Souleau skrattade skarpt och beredde
sig att svara, då ett plötsligt buller tog
allas uppmärksamhet. En stor
galakaross stannade utanför, och mellan en
rad af lakejer, som öppnade
vagnsdörren och bugade, kom en lång,
högdraget kisande man, klädd i en stor engelsk
lifrock i Londoner sotfärg.
»Calonne, Calonne», hviskade
fransmännen halft högtidligt. Det var
guld-makaren, intrigfursten, i hvilkens hand
alla projekt och intriger löpte samman,
Han trädde in öfverlägsen och
brådskande med en politisk Cagliostros
själf-dryghet.
»Mina herrar», han vände sig till
Bombelies och Montboissier, »jag vill ett
ögonblick konferera med er. Men vår
unge vän gör bättre i att gå ut och titta
på blomsterflickorna än att bry sig om
våra politiska tråkigheter.»
Det var till vicomten han riktade
denna på en gång faderliga och
hånfulla afskedsvink. Och Philippe reste sig
med otåligt sluten mun, tryckte den
trekantiga hatten trotsigt mot hufvudet och
försvann. Bakom sig hörde han, när
han gick, Calonnes hviskande stämma,
som blef högre vid namnen på
potentater och siffror. Just när Philippe
stängde värdshusdörren, hörde han ordet
»millioner». —
När Philippe kom ut på torget, där
fruktdoften kryddade den blå luften och
septemberbrisen drog lätt genom
solskenet, voro hans missmod och hans förr
halfgångna, nu nästan mognade beslut att
lämna Koblenz och emigranternas läger
på vippen att förflyktiga. Dagen var så
skön. Tänk, att i timmar tanklöst få
drifva genom denna blomsterstad och i
väntan på solnedgångens mötesstund låta
blickar, doft och leenden spela sin musik
för bilden af den adertonåriga unga
kvinna, som han älskade och för hvilken allt
denna dag strålade! Tänk att sorglöst
gä utför långa solgator under gröna
träd, höra klockorna slå och slå och
allt ifrigare räkna slagen, till dess det
dunkande hjärtat själft ropar: nu är
det tid — medan allt på den hastade
mötesvägen blir tecken och varsel, en
skylts namninskrift, på hvilken ögat
faller, en fågels tvärflykt öfver hufvudet, en
tiggarkvinna, som man är lycklig att få
skänka sin skärf! Och när sedan hans
famn omslöt henne och hans händer
höllo hennes hufvud, medan de bruna
lockarna snodde sig kring hans fingrar, var
det icke då som om en ring omslöt hans
lif, hvilkens gyllene krets var så
fullkomlig i sin själftillräcklighet, att
yttervärlden där utanför föreföll som ett kaos
i virrvarr och oreda? Sä känner
tempeltjänaren, hvilken omkring sitt lif har
fridlysthetens rågång, när han ser ut
mot de vilda skogarne och de
förvirrade vägarne utanför hägnaden rundt
hans helgedom!
Och dock, så snart Philippe blef
ensam och Constances armar icke bundo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
