Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■88
OSCAR LEVERTIN.
lägga och som hon också själf gjort
ibland, helst före påskveckan.
»Madame Jacquot», sade hon med
nedlåtande enkelhet, »oroa er icke, min
bästa madame Jacquot. Den andra
tisdagen i hvar månad skall min goda
abbé Vautard till er öfverlämna en liten
douceur till undsättning, den andra
tisdagen i hvar månad precist klockan 12.
Och hvad er son Antoine angår, skall
han icke förgäfves hafva varit min
Philippes dibroder, vi skola skaffa honom
en lämplig lifsuppgift. Och så, min
goda madame Jacquot, glöm aldrig, att
rikedomen gör icke lyckan, utan
förnöjsamheten, och att de behöfvande äga
försteget hos Vår Moder Maria.»
Hon tystnade, förde handen till
näsan, som hon haft en luktflaska i den
mot odeurerna, och mumlade halfhögt,
som man talar à part på scenen:
»Hvarför kommer icke den skurken Joachim
med hästarne? Jag skall låta prygla
karlen ordentligt.»
Så blef rösten åter låg och tålig:
»Ja, alla hafva vi våra pröfningar, men
det är till vår andliga förkofring, fru
Jacquot.»
Så kunde hon hålla på långa
stunder, medan blicken spärrades upp och
blef stor af förväntan och ansiktet
stelnade i lyssnande. Men när inga
vagnshjul hördes genom den tysta gränden
och hon allt fortfarande satt i kyffet med
det sluttande taket och spindelväfven
i dammstrimman från den runda
vinds-gluggen och gökklockan gol, skrämde
henne och gol igen, föll hennes ansiktsmask
småningom ihop af ångest. Hon förde
sin kalla, torra flathand öfver det
vissna ansiktet och öfver sidenkjolen, som
för att identifiera sig, och föll sedan
i våldsam gråt, likt ett barn, som
vaknar upp långt från sidenvaggan,
öfvergifvet och i fattigdom. Förgäfves sökte
nu hennes döttrar smeka och jollra hen-
ne till ro. Pion ropade efter tusen
saker. Det var en bild af den helige
Calixtus, som hon fått af madame Victoire
och som låg i mässboken i
slottskapellet, den lilla Sèvres-bonbonnièren frän
blå förmaket eller de små
sällskapspapegojorna Micco och Lesbina, som
kommit från Gouadeloupe. Och då intet af
allt detta fanns till hands, grät hon än
bittrare med sina plötsligt blekta och
glasblå ögon och blef först lugn, när
hon omhändertogs af döttrarnas gamla
amma Zénobie, som frivilligt följt med och
i det allmänna skeppsbrottet med sitt
hus-bondfolk delade sina i ett par enorma
yllestrumpor hopsparade guldstycken.
Koppärrig och kolossal, var den forna
amman likväl lätt på handen och mjuk i
stämman och lockade under barnvisor och
gamla refränger fiskbenslif och
roberon-de af comtessen, torkade sminket från
de håliga kinderna, lättade hårtyngden
öfver hjässan, band det slitna grå håret
samman i en liten skolflicksfläta och
bar sedan den gamla damen i säng.
Men när comtessen låg utsträckt i den
lilla bädden med sitt eget broderade
täcke öfver sig, på hvilket hennes initialer
voro utsydda i guldsöm kring Virieus
hjärtvapen med den krönta enhörningen,
blef det gamla förödda ansiktet slätare
och mildare. Det kom ett svagt leende
kring den lilla skarpa näsan, och sakta
föllo de marmorhvita ögonlocken ihop
om den rolösa, tomma blicken. Hon
slumrade in, medan de vaxgula
fingertopparna på täcket följde hvar släng af
de stora, kalligrafiska V:na kring den
heliga enhörningen. v
Med en skärande medkänsla med
denna nerbrutna varelse, som han än
för ett år sedan sett lysande af
intelligens och värdighet och beundrat som
mönstret af en ofelbar världsdam, steg
Philippe in till modern. I hörnet på
sin pinnsoffa med en träpall under skor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
