Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■110
OSCAR LEVERTIN.
af moirée vid en stor syklump på
fot. Ingen af de båda flickorna hade
fyllt tjugu år, och där de sutto i hvita
kamkoftor och hvita strumpor i små
gyllenbruna sidenskor, bland allt det
hvita tyget och de violetta banden,
med soldagern öfver sina hufvuden så
de bruna hjässorna lyste som
rödluf-vor, liknade de tärnor sömmande
bruddräkten till en prinsessa och leksyster.
I den öppnade fönstergluggen
kuttra-de i buren ett par hoppande steglitsor
i kapp med deras egna unga och
skor-rande röster. Det var omöjligt annat
än att klarna upp vid denna syn, och
Philippe fick åter färg i ansiktet, när han
betraktade dem.
»God dag, små sömmerskor», sade
han.
»God dag, Philippe», ropade de på
en gång, och brodern kände fyra blanka,
bruna ögon fästa på sig med en enda
varm blick.
»Mor är dålig i dag», fortfor han.
De blefvo alla tysta och böjde
hufvudena i en syskonkrets’ ordlösa sorg
öfver en gemensam olycka, hvilkens
vidrörande gifver samma elektriska stöt af
smärta genom dem alla.
»Zénobie säger, att hon blifvit bättre»,
sade Charlotte-Thérèse, som tagit sig för
att i alla motigheter och sorger spela
den ständigt förhoppningsfullas roll.
Steglitsorna kvittrade, vinden
spelade mellan de af hösten purprade
lönnbladen utanför rutan och kom de lätta
tygvåderna i rummet att fladdra i solen.
Det gaf en dansstämning med tanken på
lätta fötter glidande öfver gräs bland
gröna häckar.
De unga flickorna, för hvilka denna
i botten så ödesdigra flyttning från en
genom sin etikettbundenhet och sitt
formväsen halft overklig tillvaro midt
ut i själfva det fria lifvet ändock hade
en trolsk retelse, ett spännande behag
och det in i försakelserna och
vedermödorna, läto ungdomsblodet och
tjugu-årens hopp balansera bekymmerna.
De skakade af sig de dystra tankarne,
som sparfvarne skaka af sig
regndropparne, och njutningen att kunna flyga
fritt på egen hand var för dessa
fågelungar, för hvilka den gyllene buren
plötsligt och oväntadt öppnats, så stor,
att den uppvägde många bedröfvelser.
»Skall du icke titta på de små
sömmerskornas mästerstycke», sade
Charlotte-Thérèse, satte nålen i klumpdynan och
visade på systerns broderi med sitt lilla
rosiga, med en fingerborg väpnade
finger.
Brodern böjde sig ner mot
Marie-Thérèses båge:
»När skola ni bli så där fina?»
frågade han.
»Vi! Tror du verkligen, att det är för
oss själfva? Det är en soiréedräkt för
fru de Polastron.»
Det kom ett moln öfver Philippes
panna. Hans blick blef mörk. Han knöt
omedvetet sin hand.
Men Marie-Thérèse fortsatte:
»Ah, Rose Bertin förstod nog hvad
vi menade, då vi i vintras, när hon var
här i Koblenz, bådo att få gå på
hennes atelier, fast vi bara låtsades som vi
nu mer måste göra våra kläder själfva.
Hon lät oss lära allt, sy, skära till och
pröfva, brodera och krusa plymer, allt,
allt! Och hon kan, Rose Bertin!
Stackars drottningen brukade gå till henne,
prinsessan Guémenée, fru de Coigny,
alla de vackraste, mest firade! Mamma
kunde tala därom, när hon kom hem
från sina profningar i Rose Bertins
salong. »
»Och nu äro vi flinka nog att sy
baldräkt åt själfva fru de Polastron,
Koblenz’ prinsessa!»
»En Polastron höll stigbygeln åt
Amédée de Virieu, då han lämnade sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
