Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOBLENZ.
slott Luçon för att draga till det heliga
landet! Och nu . . .»
»Men Philippe! Du vet ju, att vår
grannfru grefvinnan de Périgord, som varit
så förnäm, att hon ej kunnat se på
sina egna tofflor, måst blifva hårfrisös i
London, och i sitt sista bref berättar
min kära Amélie, Amélie de Lostange
du vet, att baron Urbain d’Orvilliers
blifvit kock hos syndikern i Hamburg . ..
Tänk dig den tjocka filfrasen i hvit
mössa och förkläde själf rörande till den
gröna såsen, som han ständigt svor öfver
och aldrig fick riktig. Jag är bara rädd,
att syndikerns bästa bitar stanna i
köket . . .!»
De båda flickorna skrattade muntert.
Men Philippe kunde ej stämma in i
deras skämt.
»Om jag åtminstone kunde stöda er,
men jag kommer här med mina två
tomma händer och får i stället hjälp af
er. Det är upp- och nedvända världen.»
»Tyst, Philippe! Du är vår hjälte,
vår stolthet, vår prins . . . Och för resten
är det icke alls tråkigt att knåpa med
de här vackra tygerna och banden. Vill
du höra en liten symamsellsvisa, som vi
lärde hos Rose? Det var en så söt
liten, skrattsjuk, svart parisiska från
Faubourg St. Antoine som sjöng den.»
Marie-Thérèse satte försiktigt brodér
-bågen från sig, trummade med sina små
hvita fingrar en liten skälmsk air på sin
stolskarm och gnolade:
Vid bröllopskjorteln satt Jeanneton
Och sydde, tills ner gick solen.
»Min söta, sluta då sömma en gång,
Jag ta’r dig utan kjolen
Och väfver dig se’n af väder och vind
Den sidenskiftande våden —.»
»Min gosse, häll olja på elden din,
Det är långt mellan nålen och tråden.»
Vid bröllopskjorteln satt Jeanneton
Och sydde de gyllene stygnen.
91:
»Min lilla, sömma då dagen lång,
Men skänk mig det bästa af dygnen.
Och brister det sen i skruden ett grand
Jag fäster med kyssar hålen —.»
»Du skrytsamme gosse, hvem vet, om dü kan
Ens ordentligt trä’ tråden på nålen —.»
Den lilla skorrande rösten klingade
af yrt och världsoberördt drömmeri, af
ung, oförbrukad lifslust, och
Marie-Thérèse blef röd pä kinderna, när hon
slutade och åter tog bågen i skötet. Men
Philippe hade ej hört på hennes visa.
En skilsmässa, ett långt farväls bitterhet
låg och växte inom honom, och mer än
ansikten, röster och ord var det själfva
närheten af dessa unga flickor som
han skulle sakna, den ström af blind
och ung tillgifvenhet, som strålade mot
honom från deras unga väsen som sus
från vårens löfträd eller doft från
spalierernas första rosor. Men han måste
bort, och en suck, med hvilken en
af ödet kallad lämnar sin spiselvrå och
de öppna armarne för att vandra mot
mörkret på vinterns irrvägar, låg och
pinade hans hjärta och ville pressa sig
fram öfver hans slutna mun.
Så lade han handen på den lilla
sångerskans hufvud och utbrast:
»Ja, barn, här är ljuft, trots alla
bekymmer, och det är hårdt att behöfva
resa! Resa! Hvad skulle ni säga, om jag
for från er redan i kväll?»
Flickorna ryckte till, mer på grund
af tonfallet i hans stämma och uttrycket
i hans ansikte än på grund af
hansord.
»Skall du till regementet till Worms?»
ropade Charlotte-Thérèse. »Skrider
Condé till aktion?»
»Ja, bort måste jag, om icke till
striden ... så I fån ej oroa er».
»Nej, Philippe, vi oroa oss icke. Gud
kan icke vara så grym, att han låter
något hända dig. Och du är ju soldat
och måste ut i kriget.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
