Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■92
OSCAR LEVERTIN.
»Men om jag gör något, som ni
icke kunna förstå, och ni höra alla här
smäda mig, förakta mig, kalla mig
tokig och vid ännu värre namn?»
»Hvad skulle du kunna göra, som
icke vore modigt och nobelt och som vi
icke gillade, trots alla och allt i hela
världen? Aldrig i tidernas tider har en
Virieu de Luçon gjort något, som inte
var lojalt, och vår Philippe skulle mindre
än någon annan låna sig till något
sådant! Hvarför prata då? Vi veta ju,
att hvart missförstånd, som kan
uppstå kring dig och ditt namn, skall du
en gång förklara så tydligt som solen.
Följ då din ingifvelse och ditt beslut!»
»Ja, Philippe, res, och oroa dig ej
för oss! ...»
Vi ha’ vårt arbete och mor och den
goda Zénobie, som pysslar om oss alla.
Hvarför skulle du gå här i Koblenz och
öda bort din ungdom?»
»Ja, då rider jag i afton, då det
mörknar, min väg. Jag har blott ett
enda afsked kvar!»
»Det svåraste, kanske, tänker jag»,
sade Marie-Thérèse och hytte åt honom
med fingret med fingerborgen. »Det
svåraste!»
»Farväl då, älskade!»
Philippe tryckte de båda systrarna
mot sitt bröst, först Marie-Thérèse, så
Charlotte-Thérèse och så älsklingssystern,
hjärtesystern Marie-Thérèse om igen. Och
alla tre fångade de envist hvarandras
blickar för att tvinga sig att le.
På en minut var Philippe ur rummet
och nere för trappan. Men när han stod
under den gulnade lönnen, hvilkens tunga,
höstmärkta blad skälfde för vinden, och
såg systrarna stå där hufvud vid hufvud
i den lilla vindskupan och vifta med de
bara armarna ur de hvita koftärmarna,
anade han tårarna under deras långa,
svarta ögonhår. Och när han i solljuset
urskilde det lilla blekröda födelsemärket
vid Marie-Thérèses skälfvande öfverläpp,
kändes det som han skulle amputeras.
Det fanns icke en blodsdroppe i honom,
som icke längtade och grät efter
syskonblodet hos de båda barnen däruppe.
»På återseende!» ropade de ner till
honom, och vinden förde till honom
mindre orden än rösternas melodi, den
äldsta och käraste han tyckte sig hafva
hört i världen.
Han ville gråta! Men satte
plymhatten trotsigt på hufvudet. »Malborough s’en
va-t-en guerre!» — sjöng han på den
gamla melodien, och som en ung hjälte
försvann han i solskenet.
Den lätta, glada septemberdagen fick
en oväntadt högtidlig solnedgång.
Vinden förde upp i väster ett par
parallelrader af askfärgade moln, mellan hvilka
kvällsskenet brot fram och glödde tungt
och blodrödt utan att vilja slockna, och
ett ljust flamskimmer föll snedt öfver de
af höstregnet lurfviga och väderbitna
idegranarna och lärkträden i parken kring
slottet Schonbornlust utanför Koblenz,
de franska prinsarnes kvarter. Öfver de
gamla lindarnas gula toppar på terrassen
höjde sig fasadens attika med de
guir-landhållande genierna, och mellan de
rodnande stammarne skymtade de höga
fönstren, i hvilka kristallkronorna började
blänka, medan ljusständaren gjorde sin
rond utefter festsalen. Och de förgyllda
trefötterna med sina vädurshufvuden
lyste fram, hvart efter denne kom, mot den
hvita grunden i frisen under taket. Men
dunklet tätnade för hvar minut. En
återstod af dagens ljus bleknade blått och
svalt öfver träden, men vid marken, där
grenverk och häckar skuggade, låg
aftonmörkret redan djupt och stilla öfver
gångarne och på gräsplanerna, å hvilka
en och annan lysmask glimmade i
fukt-mullen bland daggdäfna blad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
