Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■94
OSCAR LEVERTIN.
icke vara, när du ändå skulle öfvergifva
mig? . . . »
»Förebrår du mig det, Constance?»
»Förlåt mig! Nej, jag talar i feber.
Du har gjort mig gränslöst lycklig och
gränslöst olycklig. Jag tackar dig . . .!»
»Och ändock», fortsatte hon efter en
liten stunds tystnad, »ändock förstår jag
icke, hvarför vi två icke få följas åt . ..
Jag begriper nog, att du icke kan passa
här i Koblenz, här bland alla väderhanar
och intriganter ... du min hjälte, min
Philippe! Men hvarför kunde vi icke
resa samman, vi två långt bort? Öfver
oceanen till den nya världen! Tänk dig
savannerna, som grönska ändlösa och
tysta, urskogarna med sina giftiga
blommor och sina brokiga fåglar. Och
flodstränderna . . . och ensamheten och
storheten . . . Du skulle bygga oss en hydda
af torf och gräs, och jag skulle vara din
maka och din tjänstekvinna, din
älskade och din slafvinna, reda ditt läger,
koka din mat, sy dina kläder, den enda
du hade att tala ditt lands och ditt
hjärtas språk med. Och tiden skulle gå
för oss som en dröm, utan att vi märkte
det, annat än af ny och nedan. Och om
du blefve trött på mig, skulle du få slå
och pina mig för att förströ dig,
Philippe ... du och jag i den nya världen!»
Hon hade talat med stigande
hetsighet, och tårarna strömmade utför
hennes hvita ansikte.
»Nya världen», sade han drömmande,
»där ingen hvit man gått fram och
där naturen och dygden oförfalskadt
tala i infödingarnes bröst. Bo där med
dig, Constance! Och ändock, jag kan
icke ! Rösterna kalla mig hem till
Frankrike !»
»Rösterna ?»
»Ja, jag har ju sagt dig det. Jämt
hör jag mitt namn ropas från söder, allt
ropar, solskenet, vinden och natten. Du
kan icke förstå det alltsammans. Och
alla de blinda och lama, som gå och
leda hvarandra här, ännu mindre. Men
ser du, jag tror, att de där hemma i
Paris, som alla här skymfa och gäcka, jag
tror, att de ha’ rätt, hur bittert det kan
vara för oss. Jag tror, att de grunda
en ny tid och en ny värld, den rätta
nya världen, du, efter hvilken
människorna längtat i hundraden af år. Tänk
dig en stor trädgård, där alla skott få
lika stor plats att växa! — Inga
tjänande, inga slafvar, bara herremän ända
ner i den fattigaste stugan. Alla
jämlikar, så visst som vi alla fått af
naturen samma ursprungliga godhets adelskap,
och så visst som staten är
mänsklighetens stora syndafall. Ah, du kan icke
förstå det, och hvad som allt öppnar sig
för mina blickar . . . Men jag vill dit!
Jag vill se de männens pannor och
ögon! Jag vill höra deras ord!»
»Låt mig följa med!»
»Det är för farligt! Det är icke
kvin-nogöra som där behöfves. Och så . . .
så . . . om det skulle vara en drörr^ en
dämons gyckelspel i mitt hufvud, och
jag skulle också hafva störtat dig i
för-därfvet! Nej, dröj här och låt mig kalla
dig den dagen, då vi båda hand i hand,
hvitklädda och med gröna kransar på
hufvudena, kunna gå genom det gamla
Paris . . . som på Athéns frihetsfester.
Ah, Constance, låt mig gå! Du vill
icke, att jag skall gå under och blifva
en skugga af mig själf. Du vill icke
älska en fjant, en själfforaktare, som
skro-derar i salongerna. Du vill icke, att
vår kärlek blir en slagdänga, en
sladderhistoria till de tusen andra, som vädras
likt smutsigt linne på Koblenz’ gator.
Säg intet . . . allt är ju redan sagdt —
farväl, vi ses igen!»
Han lyfte henne, hela den gråtande
smärta kvinnan, och höjde henne mot
sin mun högtidligt som en bägare, som
man vill tömma, och satte henne efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
