Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOBLENZ.
95:
en lång kyss åter ner på bänken. Och
innan hön hunnit hviska ens ett
afskedsord var han redan på andra sidan
spången och försvann i mörkret.
Natten hade kommit, men Philippe
hade, lyst af stjärnorna, så många
gånger vandrat från Schonbornlust till
Koblenz, att han utan tvekan fann genvägen
till staden och till gården, där hans häst
var insatt. Springaren spratt till vid sin
ryttares ankomst, gnäggade och höjde
hufvudet som af längtan bort från
fångenskapen i spiltan och de borgerliga
dragarne omkring sig.
På ett ögonblick stod hästen sadlad,
och Philippe red i kort, rask traf raka
vägen till södra stadsporten. Han hade
handlat maskinmässigt, men med en
automatisk säkerhet, som förvånade
honom själf. När han satt på hästen, fann
han, att han hade allt med, som
behöfdes, pengarna i fickan, pistolerna i
höl-stren och den stora ryttarkappan öfver
sadelknappen, och ett ändtligt fattadt
besluts helhetskänsla fyllde hans varelse
med lycka, medan nattblåsten under
den hastiga ridten piskade blodet i hans
kinder.
Och nu när han på sista
afskeds-färden genomfor staden, där han älskat
och drömt men framför allt kämpat
med sig själf under nära ett års tid,
föreföll den honom plötsligt overklig och
intresselös, försvinnande i grått töcken.
Ett ensamt hus låg lefvande, liksom
allena solbelyst i den tätnande dimman.
Det var skräddarmästar Ehrlichs
hvit-gaflade hus bortom domens klocktorn
och nedanför jesuiterskolans buxbom.
Där bodde en gammal, en gång så
klarögd och världsklok dam, som nu satt
hjälplös och pjollrade för sig själf, och
hvilkens blekta, stela ögon hans läppar
så gärna velat kyssa än en gång. Där
bodde två vackra flickor, nästan barn,
som sutto vid lampan och mödade sina
ögon öfver sömnad och båge men
kvittrade i mörkret ännu sedan steglitsorna
slutat sjunga och fått den svarta
silkesduken öfver sin bur . . . Men Philippe
tryckte handen mot hjärtat som för att
trycka ner och kväfva den sista tärande
synen, och den försvann i djupet som
en relik, en ring, kastad i sjön,
försvinnande medan vattenytan åter glättar
ut sig, som om aldrig dess spegel
brutits.
Philippe red vidare öfver torg och
gator, och från hästryggen skymtade
välbekanta typer och ansikten, verkande
som komiska automater vid denna
skilsmässans hastiga anblick. Han red förbi
teatern, där det gafs August v.
Kotze-bues skådespel »Pappegojan eller Älska
Far och Fosterland», förbi »An den
Plan’s» blomstertorg, och Philippe såg
emigranternas apotekare och frisör
samman återvända hem efter de sista
äm-betsbesöken. Han tyckte sig känna, hur
belåtna herrar Entenpfuhl och
Kose-garten voro öfver att få kasta af de
franska världsmannamaskerna och svära
och spotta på tyska i nattrockar och
med långa porslinspipor i händerna.
Och frisören, som för att göra en mer
elegant figur hos emigranterna gaf sig
sken af att blott lefva i lös förbindelse
med sin husmoderliga och dygdiga fru,
föreföll honom med ens som en bild af
alla de tyska värdarne, furstar och
borgare, hvilkas snyltgäster hans landsmän
voro.
Men hur mycket föraktligare voro de
icke själfva!
Här bodde i husen, som han red
förbi, ättlingarne af Frankrikes äldsta
släkter, hvilkas namn i historien strålade
som blanka klingor kring S:t Denis’
banér och hvilkas anherrar blödt på alla
världens slagfält från S:t Jean d’Acre
och ner till Malplaquet. Men dessa
van-ättade söner, hvad gjorde de ? Skröto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
