Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■96
OSCAR LEVERTIN.
på kaféerna, skråflade vid
kakelugnskran-Sarne, intrigerade mot sitt fosterland utan
kraft att kunna segra och utan
värdighet att dö. Anekdoter och visrefränger
knöto sig till deras namn, kvickheter
om etikettsträtor och
fruntimmersunderkläder! Och det medan en ny religion,
en ny tid sprang fram i deras eget land!
I detta ögonblick hade Philippe nått
madame de Balbis paviljong. Hans mun
kröktes af till vämjelse gränsande förakt.
Det var högkvarteret. Lilla Versailles !
Där satt emigranternas kung. Några
kallade honom redan Ludvig XVII. Och
Philippe höll in hästen en minut för att
i mellanrummen mellan fönstrens
sidendraperier kasta en blick ini den runda
mottagningssalong, där emigranternas
främste hvar afton samlades kring
hertigen af Provence och hans maitresse.
Mycket rätt! Allt var som vanligt! Där
satt den okrönte aristokratkungens
Pompadour, omgifven af sina hofmän, och höll
på med sitt första sällskapsnummer,
att byta alla plagg till och med lintyget,
inför en beundrande herrpublik, men så
skickligt, att anständighetens alla
appa-rencer räddades. Just nu häktade
kammarflickorna en spetskjol ikring hennes
rosenbroderade korsett, medan
Montbois-sier och Bombelies assisterade som
kammarherrar vid denna offentliga lever.
Längre bort i hörnet satt Jaucourt och
koketterade med sin stympade hand, hål-
lande sitt skarpa hufvud i Cæsarprofil, och
han blickade med en marodörs
förmätenhet på sin herres älskarinna. Vid ett
förgylldt spegelbord skrefvo några
ädlingar bout-rimés, och i en ensam, stor
stol på en med hvita liljor broderad
matta satt hertigen af Provence själf.
Philippe tyckte sig höra hans tonlösa
stämma fila ett epigram mot pöbeln i
Paris, medan han gungade med högra
foten, i hvilkens sko han stuckit sin
supékäpp, hvilkens skulpterade
elfenbenskrycka föreställde Ludvig XIV. Och
skuggan af den store konungens mäktiga
hufvud tecknade sig på sidenet öfver
hertigens eget blodlösa epigonansikte.
Philippe skrattade kallt och hårdt i
natten, gaf hästen sporrarne och efter
blott ett par minuter var han utanför
staden vid korsvägen, där han skulle vika af.
Vid själfva afvisaren af sten, som
lyste spökhvit på vägen, ryckte hästen till
och höll på att falla. Philippe blef en
sekund mycket blek. Så satte han än en
gång sporren i hästens sida och sprängde
in mot skogen, öfver hvilkens mörka träd
stjärnorna stucko fram som blanka
svärdsuddar. »Philippe de Virieu» — ropade
de ur dunklet framför hans ansikte —
»Philippe de Virieu!» Och natten
fyllde hans lungor med sin anda,
skärande och stark som sanningens egen,
medan han så fort hästen förmådde red
mot Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
