Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från operan och konsertsalarne. Af Magnus Josephson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii 18 magnus josephson.
Schumann möta vi snarare i hans
fantasistycken, i karnevalen, humoreskerna och
Kreisleriana än i denna sonat, där den i lifvet
så lakoniske och ordnjugge Schumann blifvit
helt pratsam. Många intressanta och
spiritu-ela saker eller fina vändningar få vi nog höra,
men äfven åtskilligt af mindre intresse. Då
förtjänar Schumanns sonat i g-moll vida
mer att framdragas. En annan engelsk
pianist, Harold Bauer, som gaf en konsert i
Musikaliska akademien, intresserade oss mest
genom sin manliga uppfattning af Chopin,
som så många kvinnliga pianister envisas att
presentera för oss såsom en hyper-nervös,
kokett salongskomponist, under det att det
dock finns så mycken själ, så mycken
förtärande eld och glöd i dessa nyckfulla,
bizarra utgjutelser af ett musikaliskt geni.
Akta er, mina damer, det bränns! T. ex.
denna storslagna f-moll-fantasi med sin
stormande lidelse, sina stridsskildringar — det
är Polens öde, som afgöres — sitt
bortdöende slut. Hr Bauer spelade detta stycke
med ett allvar och en kraft, en förståelse,
som icke är så alldeles vanlig. Mest succés
hade han dock som Liszt-spelare; också var
hans utförande af en bland de roliga
ungerska rhapsodierna ganska ovanligt, icke
genom själfva bravuren, utan genom det
sobra framförandet af alla dessa tekniskt
vanskliga passager. Hr Bauer gjorde
endast en kort visit i Stockholm, han hade
oturen att konsertera på en rätt olämplig
tid. Förmodligen återvänder han en annan
gång och stannar då med bättre resultat.
Marteau, af gammalt en favorit hos
Stockholms publik, gaf icke mindre än tre
konserter. Hans program voro denna gång
icke virtuosmässiga utan framträdde med
pretention på att vara uppställda efter
konstnärliga grunder. Han ville göra
kammarmusik. I så fall var det ett allvarsamt
missgrepp att han icke tagit med sig en
verkligt framstående pianist. Nu verkade
hvarken César Francks eller Sjögrens
sonater så, som de skulle, och det just af
denna anledning. Bättre lyckades hr
Grov-lez, den åtföljande pianisten, med en sonat
af Handel, och äfven Schumanns lilla
förtjusande a-moll-sonat kom till sin rätt. Här
var äfven hr Marteau kanske mest à so?i
aise, det var verklig romantisk fläkt öfver
hans föredrag. Beethoven undvek han
däremot äfven denna gång att spela. Jag har
en gång offentligen komplimenterat hr Mar-
teau för att han icke spelat Beethovens
konsert, innan han kände sig vuxen
densamma. Nu vore det dock på tiden att
han en gång grep sig an med att tolka
äfven denne jätte bland komponister, hvilkens
violinsonater icke äro att förakta och
sannerligen egentligen vida förmer än hvad
både Handel och Schumann åstadkommit
i denna genre. Bachs chaconne spelade
Marteau däremot, och det med en
flärd-löshet på samma gång som hängifvenhet,
ett fullständigt uppgående i denna
underbara, rika musik, som den store gamle
kantorn förstod att framtrolla från violinens
fyra strängar, att det visade, att den
ungdomlige violinistens talang nu nått mognad.
Hans sköna ton var naturligen äfven denna
gång föremål för mycken beundran.
Emellertid borde Marteau hålla sig för god att
spela bagateller eller till och med rena
obetydligheter endast för att låta höra några
sköna toner. Det visar sig ju, att man kan
göra succés äfven med god musik.
Af inhemska konsertgifvare har
fru.Möller på en romansafton sjungit Grieg och
Sinding och intresserade särskildt med den
sistnämndes rika, originela och skiftande
lyrik. Sedan Sinding först väckte
uppmärksamhet med sin pianokvintett — af
hvilken en repris nog vore välkommen — så
har han låtit höra en mängd
kompositioner af skiftande rang och innehåll, i olika
stilar hade jag så när sagt. Alltmer har
det emellertid visat sig, att han som så
mången annan nordisk komponist är störst
i det lilla, i det intima, skizzen och
stämningsmåleriet, och framför allt större i
anslaget än i själfva utarbetningen. Hans
pianomusik innehåller en verklig rikedom
af de underbaraste stämningsstycken. Nu
framförde fru Möller, som var utmärkt
disponerad och ackompanjerades med stor
talang af hr Stenhammar, en mängd af de
mest skiftande och dock individuelt kända
sånger, af en kraft och karaktäristik som
’man knappast i denna grad tilltrott
Sinding. Jag minns för ögonblicket endast den
demoniskt fjättrande »Ein Weib» och den
djupt originela, underbara vaggsången »Eia
Popeia», men dessa två brände sig också
med eldskrift denna afton in i minnet. Helt
säkert har Sinding fler farger på sin palett
än man trott.
Emil Sjögren gaf en konsert med egna
kompositioner, däribland ett par nyheter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
