Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En historia från det gamla Götheborg. Af Frigga Carlberg. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»en historia från det gamla götheborg.» i 2 ^
äfven om de från bördens och maktens och
guldets kretsar alltjämt skola stämplas med
namnet egenheter!»
J ohn Hall, som förr väckt uppseende för
prakt och ståt, väckte nu lika stor
uppmärksamhet för fattigdom och elände.
Gubben med det ovårdade, snöhvita skägget,
klädd i lumpor och med den drömmande
blicken i de svårmodiga ögonen var under
många år en af hufvudstadens
gatuförnöjel-ser, då han gick till och från sitt arbete å
ett tryckeri. Han tilldrog sig allas blickar
och följdes af barnens smäderop: »Se på
rike Hallen»! »Se på skäggbusen!»
Det sista nidingsdådet mot John Hall —
att under Backmans frånvaro locka honom
till förlikning under falsk uppgift att högsta
domstolens utslag skulle bli fällande —
krossade honom fullständigt.
Det som hittills uppehållit modet var
drömmen att kunna göra alla rätt, återfå
faderns älskade Gunnebo och lefs a där sitt
återstående lif tillsammans med sin dotter.
Den sköna Constance hade efter
skilsmässan gift sig med grefve Wedel-Jarlsberg.
Den 29 december 1830 slutade jolin
Halls växlingsrika lif. Man fann honom en
morgon sittande hopkrupen i en spisel på
Norrtullsgatan. Han frös alltid, stackars
John Hall, men nu var lidandet slut —
dödens kyla är mild, värmande sol mot
lifvets kyla.
John Halls lifshistoria är ett upprepande
af den gamla och dock evigt nya
Don-Quixote-tragedien, som aldrig dör, så länge
drömmar lefva och ondt och godt strida
0111 herraväldet öfver människoviljor.
Den trettonårige gossen, som sitter på
stenblocket i förtviflad gråt öfver att han
icke kan införlifva det med sin
mineralsamling — »en liten sten duger inte på
långa hållet, det är det här blocket jag
skulle ha i min samling» — för hela
lifvet igenom samma over-evne-kamp. Om
en människa skall dömas efter hvad hon
velat här i lifvet, då bör Jolin Halls
testimonium vid en högre rätt blifva de ord
fadern uttalar i den vackra dröm, hvari
författarinnan låter honom sluta sin sorgfulla
tillvaro:
»John är ett litet godt barn. Ett
synnerligen godt barn. Jag är mycket nöjd
med min son Jolin, mycket, mycket nöjd.»
»John Hall» är en af de få böcker,
hvilka ge ett lefvande intryck af att de
Fot. F:lli d’Allesandri, Koma.
SOPHIE ELKAN.
älskats fram. Det har helt säkert varit
en ganska vansklig uppgift att ur det
vidlyftiga och antagligen mången gång
svårtydda stoffet —■ bref, rättegångshandlingar,
memoarer och dagböcker, i den tidens tunga
och omständliga stil, och muntliga,
hvarandra motsägande traditioner — gallra ut
det väsentligaste för att få fram
helhetsbilden. Arbetet har i lika hög grad kräft
hjärtats som intelligensens intuition, hvilken
är psykologens ofelbaraste kompass.
Sophie Elkan har en gång skrifvit en
novellsamling, som hon gifvit namnet »Med
sordin». Detta uttryck har varit
betecknande för författarinnans diktarenatur. Med
en glimt i ögat af ömsom satir, ömsom
humor, målar hon med fina, diskreta färger
sina bilder ur lifvet — men lifvet sedt på
afstånd, »genom de små glasen på
kikaren», som Björnson säger i »Absalons hår»
0111 Rafael Kaas’ mor. Jag sade »har
varit», ty John Hall är icke sedd endast
från salongsfönstret: konstnären har älskat
sin modell tillräckligt för att följa honom
hvart vägen än burit, lefva hans lif och
tänka hans tankar — därför gör bilden
detta lefvande sanningsintryck.
Dessa båda hufvudegenskaper hos
författarinnan, humorn och »sordinen», ha
räddat henne från två farliga skär, på hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
