Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenskt konstnärskynne. Af Richard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i30
RICHARD BERGH.
Som du ser: Kunskapen kan vara ringa,
inspirationen måste alltid vara stor. All
konst, när den är äkta, är och blir en
känslosak — man må ställa sig på
konstnärens ståndpunkt eller på publikens.
Kunna inte konstnär och publik mötas i
en gemensam känsla, är det hela lönlöst.
De förbli då två främmande, som gå åt
hvar sitt håll och i lyckligaste fall lyfta
på hatten i förbifarten. Hvad har det
svenska folket i sitt innersta hjärta med
franska former och franska färger att göra,
eller med tyska former — eller italienska
— eller grekiska? Kunna väl dylika
former ge ett direkt uttryck för det, som
bäfvar i barmen på oss — eller för det,
som hos vårt folk suckat efter uttryck
allt sedan hedenhös? Vi behöfva vårt
eget färg- och formspråk, lika visst som
vårt eget tungomål. Vi behöfva en konst,
skapad efter vårt beläte, afpassad efter
vår natur och vårt sinnelag. Man måste
i all konst kunna känna igen — för att
rätt kunna känna för. Det är till ett
folks lefvande minnen konstnären skall
tala — och till dess halfklara drömmar.
De förra skall han ge en ny klarhet, de
senare en full....
Den unge målaren tystnade för ett
ögonblick, så fortsatte han:
— Men den rotlöse och det rotlösa
kan ingenting ge. — Intet. . . Och därför
måste vi hem .. . och slå rötter. A
propos, hvad gjorde du i Italien?
— Hvad jag gjorde? Hm . . . Jag lärde
mig bland annat att. . . älska Sverige . . .
Och nu är jag på hemvägen.–Hem
till barbarlandet! säger jag mig
ideligen. Hem till isen och snön! Hem till
guldkrogarne, varietéerna, läsarne,
aske-terna, frossarne och snobbarne! Hem till
alla de plumpa ytterligheter vi en gång
rymde ifrån! De äro inte sköna, det är
visst och sant, men de skrämma mig
inte mera på samma sätt som förr, ty
kanske, — så hviskar en röst inom mig
— kanske, när Sverige en gång nått så
högt i odling, att det skall råda öfver en
egen andlig lustgård, rik nog och stor nog
att ge hj ärterum för alla lager af dess folk
. .. kanske, hviskar rösten, skola då alla
dessa klumpiga ytterligheter så förvandlas
och förädlas, att vi gladeligen kunna kasta
af den skamkänsla öfver »barbarerna från
norden», som ännu tynger så många af
oss, för att ändtligen få byta den mot
— stolthet.... —• — Men nu först
-hem! Hem att verka! Just nu är rätta
tiden. Nu ljusnar natten. Nu smälta
isarne. Nu våras det i hagarne. Snart
pröfvar trasten, längtans fågel, sina första
toner. —■ Känner du vinden? Hvad den
är mild! Är detta väl nordan? Hur fick
den sådan mildhet? — — — — —
— —• Det är en fläkt från hemmet.
— Så hem då! Kom, jag längtar.
Jag längtar efter den röda stugan. Jag
längtar efter den hvita björken. Jag
läng-efter den mörka skogen och det stilla
vattnet. Men mest längtar jag efter — längtan,
Nordens underbara, befruktande längtan.
— Kom!
Hur fort går ej Nordens sommar! Ren
täcka kanske isblommor åter ditt fönster.
Därutanför faller vinterns tunga skymning
öfver nejden. Allt förefaller med ens så
mörkt omkring dig. — Kanske tvekar din
tanke; kanske brinner den än en gång
af lust att fly på kända vägar mot söderns
solriken. — Men ur vinterskymningen hör
du plötsligt en ungdomlig röst som manar:
—• Se mot norr! Ser du ej
ljusstrimman där borta vid synranden? Inte? Jo,
du måste se den! — Blicka fortfarande,
tröttna icke. — Där — där! Nu ser du
den. Se, den blir klarare och klarare.
Snart skall den flamma högt ur mörkret
som norrskenet. — — Den strimman,
hur svag den ännu tycks dig, bebådar,
att ljuset en gång skall komma från Nor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
