Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En öfvermänniska. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i50
PER HALLSTRÖM.
Ett mycket svagt minne af att jag
förr hort denna sammanställning som
barn, kanske frän en tidning eller andras
samtal, måste ha lyst upp i mitt ansikte,
ty han log nästan lyckligt mot mig.
»Se, se där! Det är jag, min herre»
— och han tycktes vänta på, att jag i
min tur skulle presentera mig samt bjuda
honom en plats. Jag valde det senare
enbart, och med en inre godmodig
reservation mot min bristande världsvana
tog han en stol på andra sidan bordet,
lutade sig bakåt, lade upp det ena benet
på det andra och såg på mig.
»Som sagdt», återtog han efter en
kort fåfäng väntan, »det är jag, eller
rättare, det var jag, ty nu har jag andra
planer. Men det förefaller mig, att —
hm —- att min herres minne om mig
har åtskilliga luckor?»
Jag kunde icke annat än jaka.
»Nåväl då, ehuru ju hvarje herre, i detta
ords egentliga och tämligen bortglömda
bemärkelse, ogärna ordar mycket om sig
själf, ser jag mig nödsakad att —• nåväl
då, allons! Mitt namn var Falk, jag
råkade tidigt i ungdomen i intim beröring
med en familj von Essen i egenskap af
— tja, hvarför icke med enkla ord nämna
dessa pura tillfälligheter, som förresten
fått publicitet nog — i egenskap af
betjänt. Jag var, min herre må tro det
eller icke, en vacker gosse, jag hade sätt,
jag reste rätt mycket, jag bildade mig
—■ Essen var också med, men han drog
måhända icke så stor fördel däraf —
jag fick en idé.»
Hans minspel, hans axelryckningar,
hans sätt att tala, som om han berättade
en kort anekdot, hvars point inom ett
ögonblick skulle kittla en i halsgropen,
allt var af ett egendomligt, nästan
vemodigt lustigt intresse, allt bar samma
prägel af ett förgånget mode, då vi trodde
oss vara nordens fransmän, och med
mycken ifver drefvo det därhän att kun-
na gäspa som markiser och låna pengar
som vicomter.
»En idé! Har min herre läst en —
saga af en författare som heter
Andersson — ett lustigt namn för en författare,
men en charmant liten saga, verkligen
mycket nätt; den heter: Skuggan. Min
herre känner till den? Något liknande
den hände mig. Jag började reflektera.
Hvad är det för skillnad på Essen och
mig, tänkte jag; han har mustascher —
han var militär —, jag kan få sådana
och mycket bättre bara genom att icke
raka mig, han är litet längre, men jag
kunde måhända vara större, han kammar
sig med hårolja, detsamma gör jag, han
går först genom dörrar, han sträcker ut
fötterna och låter knäppa af sig kängorna
— är det så svårt? Slutligen och
kvintessensen af allt, han är baron och
jag är betjänt. Det är det afgörande,
men är icke detta något rent tillfälligt,
och märk, min herre, i min egenskap
af betjänt är det ju till en stor del jag
som gör baronen. Hvarför skulle jag
icke då kunna göra en baron af mig
själf, jag känner som en sådan, jag är
en sådan i allt det väsentliga, jag rynkar
på näsan åt dålig luft, jag tycker inte
om räkningar, jag älskar nöjet, jag
ligger gärna länge. Hvad jag behöfver är
dels friherretiteln, dels en betjänt. Det
senare fann jag lätt, en för detta
kamrat, en vacker gosse, men litet commun,
och utan den ringaste ärelystnad — han
hette Jonsson. Friherretiteln, den fann
jag också lätt, ty jag frågar er, min
herre, om den som upptäcker sin
verkliga kallelse bör låta hejda sig af rent
yttre förhållanden, i hvilkas bestämmande
han ingen stämma haft — jag behöfver
bara erinra om fallet Napoléon. Ett
nekande öfverensstämmer icke med mina
frihetsbegrepp och har ingen öfvertygande
kraft på mig. Jag blef baron. Godt
och väl, så till vida hade jag rätt, mate-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
