Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Anton van Dyck och utställningen i Antwerpen af hans arbeten. Af Pauw Buschmann j:r. Öfvers. från förf:s manuskript. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAU W BUSCHMANN J:R.
160
lad af hela det gudomliga majestätet,
alltid herre öfver sig själf till och med
under de gräsligaste kval, har van Dyck
framställt honom som den verklige
människosonen, utmattad och besegrad af
smärtan, fridfullt utandande sin sista suck
i moderns armar. I synnerhet är
figuren på Kristi nedtagande från korset af
ett utomordentligt behag; detta ädla
anlete är i sanning prägladt af
gudomlighet, hela denna smidiga och behagfulla
kropp uttrycker sä väl annalkandet af
den slutliga befrielsen, under det blicken
redan tyckes skymta härligheterna i en
annan värld. De bägge taflornas
komposition är dessutom harmonisk och
lyckligt afvägd, och så väl den rika
koloriten som det särdeles skickliga utförandet
gifva dem en särskild charme.
Men van Dyck ägnade sig under sin
vistelse i Flandern, som väl var, icke
uteslutande åt att måla religiösa scener.
Hans instinkt dref honom att måla
porträtt, och när han icke fick beställningar
på sådana, målade han dem ändå för
att tillfredsställa sin egen böjelse. Också
tillhöra porträtten från den flamska
perioden, fastän icke särdeles talrika, på
sätt och vis det bästa af van Dycks al-
string. Mera än i porträtten af
utländska förnämiteter tränger han i sina
bilder af flamländskt borgarfolk igenom de
yttre formerna och når fram till själen
och hjärtat. Han har där också, kan
man säga, hållit kvar en stråle af
Italiens sol, hvilken sedan bleknar, när han
flyttas till Themsens töckniga stränder.
Van Dyck har alltid visat sig
mycket känslig för barndomens behag, och
han har användt all sin grace, all sin
elegans på att skildra dem. Ett
beundransvärdt prof på dessa förtjusande
barnfigurer, De7i lillaflickan med hundarna
(Antwerpens museum), sågs på
utställningen. Hvad hon tar sig käck ut, den
lilla bytingen, med handen på höften
och det lilla trinda hufvudet stolt vridet
åt sidan, inte ett dugg rädd för de båda
hundarna, som hon håller i band, eller
för den stora falken, som hon bär på
handen . . . Hon är bedårande i sin vackra
blåa klädning, prydd med ofantliga
rosetter; hon är som en docka, en dyrbar
leksak, som man skulle vilja sätta upp
på en hylla för att akta dess utsökta
fraicheur.
Det var under denna samma period
som van Dyck särskildt arbetade på
kristi nedtagande frÅn korset. I Antwerpens museum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
