Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Anton van Dyck och utställningen i Antwerpen af hans arbeten. Af Pauw Buschmann j:r. Öfvers. från förf:s manuskript. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTON VAN DYCK OCH UTSTÄLLNINGEN I ANTWERPEN AF HANS ARBETEN.
167’
denna figur är af en sällsam och
öfverväldigande charme. Blicken från de
klara ögonen är lugn och kall; ett svagt
småleende krusar de smala läpparna —
det råder en egendomlig kontrast mellan
de kvinnliga formerna och uttryckets
anstrykning af illvillig försmädlighet.
Denna tafla mystifierar och fängslar oss; den
lockar oss och stöter oss tillbaka; det
utgår från den en mystisk
dragningskraft, som tvingar oss att ständigt vända
äter till den utan att någonsin kunna se
oss mätta. Här har van Dyck helt visst
nått sin högsta fullkomning. Han har
kunnat nå upp till den vid andra
tillfällen, men aldrig har han öfverskridit de
yttersta gränser, som han snuddat vid i
detta underbara verk.
Men så småningom började van Dyck
förnimma, att öfvermåttet af arbete och
nöjen tärde på hans krafter; hans alltför
intensiva lif hade på få år förstört hans
alltför svaga och ömtåliga konstitution.
Ar 1640 ingick han giftermål med Mary
Ruthven, en kammarfröken hos engelska
drottningen.
Men hans stjärna hade bleknat."
Efter många desillusioner och efter en
ofruktbar resa till kontinenten återkom
han 1641 till London, där han fick
glädjen att närvara vid en dotters födelse.
Men några dagar därefter, den 9
december 1641, dukade han under för det onda,
som länge hade hotat honom, endast 42
år och några månader gammal.
Men hans talang har skänkt honom
odödlighet! Väl är det sant, att han
aldrig var den djupe tänkaren, den
sublime diktaren, som kastar på duken de
lefvande bilderna af sina visioner eller
som i sin konsts degel smälter storslagna
filosofiska idéer; men om han än aldrig
nådde upp till de sublimaste
konstnärerna, sådana som Michel Angelo,
Lionardo da Vinci eller till och med van
Eyck och Rembrandt, så har han dock
hunnit den högsta graden af
fullkomning i den genre, som var honom af
hans bestämmelse anvisad,
porträttmålningen. Van Dyck har varit och
förblir för evigt porträttets oförliknelige
mästare, det eleganta, mondäna
porträttets, hvilket tjusar så väl genom yttre
anordningar som genom psykologisk
analys.
Det är genom sin utsökta smak,
genom sin medfödda förnämhet och grace
och genom sin utomordentliga
skicklighet, som han har gjort sig förtjänt af
vår varma hyllning, och det var icke
utan rörelse jag såg hela staden
Antwerpen, hela det sköna Flandern kläda
sig i festskrud enkom till hans ära, naivt
visserligen men hjärtligt välment, på
den trehundrade årsdagen af hans
födelse.
Det sekel, som just har börjat, skall
utan tvifvel fortgå på den bana, som
Amsterdam, Madrid, Dresden och
Antwerpen först ha beträdt, och anordna
liknande utställningar, ändå vackrare och
fullständigare, till konstens ära och till
utbredande af kännedomen om densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
