Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk filosofi. Af Allen Vannérus. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK FILOSOFI. I J I
om några värden, nämligen det mänskliga
andelifvet och de vetenskaper, som utgöras
af »die Geisteswissenschaften». Detta är
ett ytterligare nytt uppslag af Norström,
om det ock icke är utan motstycke inom
samtidens filosofi. Nu blir det alltså icke längre
naturvetenskaperna, som skola befrukta
filosofien, utan »personvetenskaperna».
Förhållandet är naturligtvis att filosofien skall
hålla sig i rapport med båda dessa
vetenskapssystem, men Norström kan med all
rätt pointera just detta senare förbund
mellan filosofi och »aandsvidenskab», ty
onek-ligt är att det sammanhanget länge
förbisetts för det dominerande inflytande, som
under århundradets senare hälft
naturvetenskapen utöfvat, ett tryck som nog torde
verkat icke så litet deprimerande på intresset
för det förnuftiga andelifvets fenomen. »Det
är det betänkliga och sorgliga med den
filosofiska utvecklingen i våra dagar», säger
Norström, »att det fordrade återgåendet på
erfarenheten såsom underlag och
kunskapskälla för begreppen nästan öfverallt paras
med förkastande och förnekande af de
förnuftiga erfarenheterna och med likställande
af dessa erfarenheter med sofistiska
slutsatser eller rena fantasterier. Men det är en
fruktansvärdt ödesdiger ensidighet att
inskränka erfarenhetsbegreppet till det
sinnliga området». I enlighet med detta
uppfattningssätt, att de andliga fenomenen och
personvetenskaperna böra få komma till
full rätt inom filosofien, tuktar Norström
på ett stundom ganska eftertryckligt sätt
den naturalistiska världsåskådningen. Så
yttrar han på ett ställe litet retoriskt (Om
natursammanhang och frihet, 1895, s. 53):
»Tillämpas det naturvetenskapliga
åskådningssättet ensidigt på det mänskliga
lifvet, så att det får totalt uttränga de
psykiska vetenskapernas anda och metod, då
ser jag i detta åskådningssätt en oerhördt
mäktig fiende till hela vår kultur, till vår
oförvillade uppfattning af världen och
människorna, till vår sedliga utveckling och
till vår lycka. Bibringa människorna på
fullt allvar den öfvertygelsen, att deras jag
blott är en från olika håll
sammanström-mande mångfald af ämnen, krafter och
bilder utan väsentlig och oförgänglig enhet,
att deras vilja blott är en valplats för
stridande tendenser, af hvilka den starkaste
naturnödvändigt måste segra, att de stå
fullkomligt maktlösa mot ärfda anlag för
sinnessjukdom, brott, liderlighet, att deras
människokärlek är en förfinad egoism,
deras samvete en känsla af fruktan för
straff, att konsten icke äger någon
urbild och tron ingen himmel, att staten
är ett bolag för materiel fördel och
fosterlandskärleken blott en blodig skugga från
militarismens råa, ännu icke flyktade
tidehvarf, gör det, och lifvets källor skola
vara fullständigt förgiftade». Norström vill
icke heller gärna anse, att
naturvetenskapernas studium har någon högre betydelse
än en pedagogisk och utilistisk, utgörande
»ett ypperligt medel att befria vårt sinne
från osunda fantasterier». Men det tillhör
det karaktärsfulla i det norströmska
filosoferandet att taga på de fenomen han
bekämpar med hårda händer Därför blir han
knappast mindre omild, då han angriper
den andra fientliga hufvudmakten: den
idealistiska konstruktionsfilosofien. Själfve
Boström, hans andlige farfader, röner en
ganska sträng behandling och jag kan icke
underlåta att citera dessa resoluta ord, där
Norström yttrar sig om den nämnda
konstruktiva idealismen. Efter Kant — hvilkens
idealism berömmes »såsom en i det högre
(abstrakta) registret anderik agnosticism
och i det lägre sund och ädel praktisk
rationalism» — »bär den filosofiska
utvecklingen hejdlöst hän i riktning af den
ovetenskapliga tendensen hos honom. Då
lössläppes de rotlösa abstraktionernas
koppel till den »vilda jakten». Det
villebråd, som i denna jakt hetsas och såras,
är filosofien själf, som har haft och har
synnerligen svårt att repa sig efter sina
utmattande romantiska äfventyr och att
återvinna den allmänna aktning och det
anseende för allvar, som tillkomma den
på sin egen begränsning reflekterande,
blott steg för steg fortskridande
vetenskapen. Dock vill jag icke här föregripa
mina anmärkningar mot den romantiska
filosofien. Jag vill här blott försöka förklara
och försvara den ton, i hvilken jag talar
om den. Denna förklaring och detta
försvar må inneslutas i följande fråga. Ar
det underligt och klandervärdt, om någon
affekt inmänger sig i omdömet öfver en
företeelse, som svikit nära nog lika många
förhoppningar, som den väckt, där
tillrustningar och ansatser, anspråk och löften stå
i en så kolossal missproportion till
resultaten, och som kostat en lifvets svåraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
