Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk filosofi. Af Allen Vannérus. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 ALLEN VANNÉRUS.
och mest kraftutsugande ansträngningar att
sätta sig in i och att — sätta sig öfver?
Bitterheten öfver svikna illusioner och
grä-melsen öfver fruktlösa ansträngningar
kunna dock icke alldeles förvägras att söka
sig uttryck ens i en vetenskaplig
framställning. »
Det för filosofien i vår tid
angelägnaste blir då att mot den ensidiga
naturalismen göra gällande den förnuftiga
erfarenhetens rätt och att mot den romantiska
konstruktionsfilosofien häfda, att filosofien
skall återgå till och hålla sig i rapport ined
sitt erfarenhetsnnåerlsLg. Men det rätta
erfarenhetsunderlaget för filosofien är enligt
Norström det, där det mänskliga
själslifvet, samhällenas, staternas, sedernas och
religionernas lif och historia samt den
kristna uppenbarelsen komma till uttryck.
Företrädesvis där äro alltså de ursprungliga
värdena att söka.
Värdet i sin ordning kan sägas hafva
sitt tankeuttryck i idén. Norströms
filosofi är, som antydt, i väsentliga stycken en
idélära, om ock idén icke är det absolut
högsta, utan själf utgör en manifestation af
det en’a och eviga förnuftet. Mot idén
sättes vidare verkligheten. Det blir alltså
denna gradskala: verkligheten, idén och
förnuftet. Denna är emellertid en alltför
djupsinnig filosofi, för att jag skulle våga
påstå, att jag med mitt otillfredsställande
studium af densamma lyckats intränga i
den ända till grunden. Men om jag söker
återföra den till dess enklaste expressioner,
förefaller det mig som om Norström med
verkligheten egentligen icke förstår något
annat än det fysiska universum samt det
andliga lifvets erfarenhetsfakta. Idén i sin
ordning blir generaluttrycket för en
mångfald af speciela idéer, i hvilka
mänskligheten utpräglat sina högsta värden; det är
personlighetens idé, frihetens idé, den
etiska idén, kulturens idé, den religiösa idén,
odödlighetsidén m. fl. Förnuftet slutligen
utgör realitetens sannskyldiga väsen, men
Norström förhåller sig nära nog
fullständigt agnostiskt till detta förnuft. Det kan
icke inpressas i några som helst
disponibla tankekategorier utan endast göras till
föremål för trons, hoppets och kärlekens
mystiska tillägnande. Förnuftet kan dock
anses hafva sin manifestation i just idéerna,
hvilka symbolisera detsamma. Men
idéerna behöfva själfva sin symbolik. Så blir
t. ex. gud en den religiösa idéns
symbol, men äfven Kristus: han blir den
religiösa idéns historiskt gifna representant.
Att referera dylika högt spända idéläror
är mycket vanskligt. De äro så delikata
uttryck för sina upphofsmäns hela anda
och läggning, att man måste taga dem
i deras omedelbara framträdande och icke
i andra-hands-framställningar. Så mycket
må emellertid här sägas, att idéerna
enligt Norström mindre äro af teoretisk
betydelse än af praktisk. De uttrycka i
grunden ett böra, äro ett slags kategoriska
imperativ, beteckna uppgifter och hänvisa på
ändamål, äro normer och »mått». Men
de äro äfven mera än så. Individens och
mänsklighetens lif är ju endast ett led i den
universela process, som världen i sin
helhet konstituerar. Nu synes det vara
Norströms uttryckliga mening, att idén skall
äga äfven en universel och objektiv
betydelse. »Kan icke en förnuftig
betraktelse i sista hand tillämpas på
natursammanhanget, utan måste natursammanhanget
uteslutande betraktas ur sinnligt kausala och
mekaniska synpunkter, då är det icke blott
ute med förnuftets kausalitet, utan i själfva
verket också med den sedliga
erfarenhetens möjlighet.» Idén blir då något mera än
en rent idéel makt, den blir en världsprincip.
Men idén i sin ursprungliga form, idén som
uppgift och mått, hänvisar utöfver sig
äfven i andra riktningar. Så kräfver den
enligt Norström sina bestämda
erfarenhetsuttryck; den måste liksom inkarneras i
konkreta föremål och fakta; den måste »äga
den för verklighet nödvändiga graden af
föreställbarbet». Ett uttryck för en dylik
förnuftssymbolik är, som antydt, gud,
sådan han framträder i den historiska
gudsuppfattningen. Däraf betydelsen af ett
tankedigert citat, som Norström anför: »die
Idée des Guten ist der göttlichen Vernunft
selbst übergeordnet». Hänvisar idén
liksom nedåt genom sin tendens att taga
empirisk form och blifva åskådligt
ideal, så hänvisar den å andra sidan uppåt
genom att själf vara underordnad det Ena
och Eviga Förnuftet. Men idéns hänvisning
på detta förnuft är liksom ljusstrålens
utslocknande i det gränslösa mörkret. Vi
veta intet om detta förnufts individualitet:
den är liksom »månens från oss vända
halfva ; hela vår ställning i fenomenvärlden
utesluter för oss, så länge vi tillhöra denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
