Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En hösttermin i Oxford. Af Cecilia Wærn. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
CECILIA WÆRN.
naturligtvis mindre en granskande
iakttagare än en tacksam mottagare. Och
vill man sedan berätta något därom, blifva
de personliga intrycken från ens eget
lilla hörn af verkstaden den enda
lämpliga, ja, den enda tillförlitliga formen.
För att dä så godt först som sist
anslå den personliga tonen, tar jag mig
friheten att berätta för mina läsare, att
jag sedan några år är anställd vid en
af New Yorks högre flickskolor och att
jag fått ett års ledighet för att arbeta
på en bok, som jag länge hållit på med,
i äldre fransk kulturhistoria. Sommaren
hade tillbragts först i Frankrike, i Bourges
och Poitiers, St. Savin och Vézelay och
andra för mig hittills okända, ytterst
viktiga hufvudsäten för den kultur, som jag
vill söka skildra, sedan i England
(Cornwall) tör att skrifva. Det är nämligen
så, att man inte kan eller endast med
svårighet kan skrifva fullgod, ledig och
varm engelska i Amerika. För
främlingen, i synnerhet den som känner sig
andligen hemma i England, är det som om
stilen och fantasien där skrympte hop,
bleknade och förtorkade liksom kroppen
och huden; tankebyggnaden blir
konstruerad, stilen sökt. Det mesta af det
amerikanarne själfva frambringa bär också
vittne om en underlig språkets
förkonstling. Det finnes ju en del klassicister och
lagkarlar — bland dessa Grover Cleveland
— som kunna sägas ha språket i sin
makt. Men hos de flesta andra, såväl
vetenskapsmän som litteratörer, blir det
språkliga uttrycket endera groft eller
slarf-vigt, tunnt eller konstladt. Detta
förklaras nog delvis af den andliga torka, som i
Amerika hvilar öfver det kulturtankelif och
fantasilif, hvaraf all lefvande stil beror.
Det var nog inte så för femtio år sedan,
det blir nog bättre om femhundra eller
kanske redan om femtio år — men ännu
så länge stå deras många upplyste män
och välmenande bildningscentra
maktlösa inför det ständiga äflandets torra
ökenvindar — själfva lyckas ju
professorerna endast därigenom hålla sig vid
lif, att de inrättat s. k. »Sabbatical years»
och hvart sjunde år få ledighet med
halfva lönen för att genom ett års
studier i de gamla kulturlanden återvinna
sin andliga friskhet.
Ja, det var nu ett sådant år hvilket
som en extra gunst tillerkänts mig, och
jag hade valt att tillbringa vintern i
England och inte i Frankrike, just
därföre att jag kände, att mitt engelska
språks källsprång förtorkats och behöfde
näras af vistande i den mjuka engelska
luften, omgifven af växlande och
uttrycksfulla tonfall, rika idiom, växlande
belysningar, rika skiftande dagrar, fuktig jord,
primulor i blom under häckarne och
jublande lärksång i luften — och andra
kulturlifvets och naturlifvets safter och
toner. Ty ser ni (östra) Amerika är
vackert, delvis åtminstone; det har
linjeskönhet (där den ej förstörts af
människohand) och färg, solsken (där det ej
skymts af skyskrapare) och klar luft —
men det luktar aldrig mull där,
blommorna äro få och sångfåglarne så godt
som inga — hvad under då, om all
omedelbarhet förtorkar och om så många
amerikanare själfva lära sig att älska den
innehållsrika engelska stillheten — som
en af dem uttryckte sig — som ett
andligt varmbad, hvilket öppnar alla sinnets
porer och gifver själen en ljuflig känsla
af hvila.
Dessa sidobetraktelser ligga icke så
utom ämnet Oxford, som det kan tyckas.
En omedveten jämförelse med Amerika
utgjorde naturligtvis den kontrasterande
bakgrund, mot hvilken vistelsen i Oxford
aftecknade sig som en underbar
medeltidsdröm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
