Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - På jägarstråt. Humoresk från Lappland af Frida Åslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
FRIDA ÅSLUND.
På litet afstånd från gubbarna
stannade han bakom en trädstam och såg
pä dem.
Det var mycket tyst i skogen.
Nalle undrade nog, hvad det var för
ena underliga djur som sutto där under
tallen med blå, spetsiga hufvud och röda
halsar.
Utan att ta bort blicken från björnen
började gubbarna så småningom att
bereda sig till försvar.
Anta famlade efter längknifven. Hvar
fanns den »ståntjen»? O, nu börjar
qwoptjan maka sig fram mot dem igen!
Längknifven!
Han trefvade och trefvade, Anta,
utan att våga ta ögonen från björn.
Där var slidan! A, »kåire», knifven
var borta! — Spjutstafven !
Anta masade baklänges dit, där
stafven låg. Väl, att skaren höll!
■— Nu, din — — —
Det blef inte sagdt, det han ville
säga åt björnen. Nalle tyckte
förmodligen det vara bäst att så fort som
möjligt göra slut på förmiddagsskämtet. Och
då den lilla lustiga varelsen med det
toppiga hufvudet kom emot honom med
stafven i högsta hugg, visste han ingen
annan råd än att ta den i famn och
skaka bort den otrefliga käppen och
göra en liten promenad i solskenet
genom skogen.
A, så rädd Antagubben blef!
Han visste intet ordet af förr än
brun-lurfven hade tagit honom i ramarna och
började plumsa i väg inåt skogs. Där
solen lyste mellan kronorna på snön var
skaren skör och brast för hvart steg
under nalle och hans börda.
Och så rädd Parta blef!
Han fick fart i sig, när qwoptjan kom
fram till tallen, hasade sig baklänges
längs skidorna, tills han rullade ner i
gropen pä andra sidan tallen, så fötterna
flögo upp och sopade snön från lägsta
grenen. Men så i blinken upp igen och
i färd uppåt trädet. Han hasade och.
klef och klängde; det var halt på
stammen, och grenarna växte glest nedåt.
Men då han tordes se ned, plumsade
just björnen förbi med Anta i famn.
Anta lät inte ett knyst och inte björn
heller!
Men dä rann sinnet på Parta!
Gick inte qwoptjan där borta och
gjorde rent spektakel med dem! Såg
det inte nästan ut som om björnen hade
roligt, där han plumsade i väg med Anta,
som det ej syntes något af annat än
ett par dinglande ben och toppmössan
på björnens lurfviga skuldra.
Och så Parta uppe i tallen ilsken och
het, fräsande och trätande på honom, så
det yrde genom skogstystnaden.
På lappska och svenska kommo
skällsorden ramlande ur munnen på honom.
— Din rackare, din lurfviga
qwopt-japerkel, vill du släppa Anta, du kåire,
pele — — — — — — — — — —
Men hvad hjälpte det, att han satt
här och öste ovett på honom skogen full.
Han förstod ju hvarken lappska eller
svenska, qwoptjan! Gladeligt tågade
han ändå i väg mellan stammarna.
— Nej, han ska ha stryk! —
Parta hasade åter ned för tallen med
ens full af mod, då han såg ryggen på
björn. Han nafsade åt sig spjutstafven,
som låg där nedanför, körde skidorna
på fötterna och gnodde i väg med
stafven på axeln och handen på knifskaftet.
Men till slut tyckte förmodligen nalle
det bli tråkigt i längden att gå omkring
och släpa på det gamla renskinnet, som
det inte luktade det minsta ren af, så
gammalt och torrt var det, och så slängde
han hela eländet i en drifva och lufsade
i sakta mak på alla fyra inåt skogs.
Där satt Anta nu mjukt i en
snödrifva, förvånad och flat som aldrig förr
i lifvet. Han hade just aldrig varit tal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
