Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ett skulpturverk af Per Hörberg. Af Adam Lewenhaupt. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 JO ADAM LEWENHAUPT.
TVÅ HÄSTAR OCH EN LÖPARE. (SYRINX.)
folk som han. Redan Hörbergs samtida
G. Silfverstolpe anser, att ban genom sina
många altartaflor (nära ett hundratal, spridda
inom Östergötland, Uppland, Södermanland,
Nerike, Västergötland, Småland, Finland)
mäktigt inverkat till konstsinnets väckande
hos den svenska menigheten; ett omdöme
hvaruti doktor Looström i sitt arbete om
Svenska konstakademien 1735-—-I835 och
professor Wrangel i sin uppsats om
Hörberg i »Kulturhistoriska meddelanden»
instämma.
Ehuru icke alltid erkänd, är dock Per
Hörberg ganska känd som målare, ritare
och etsare. Att den flitige och
mångfrestande konstnären äfven sysselsatte sig med
skulpturarbeten torde däremot vara mindre
bekant, därigenom att minnena af denna
hans verksamhet äro så sällsynta. Hågen
och anlagen härför visade sig lika tidigt
som lusten för målning. »Äfven var det
min barndomsgärning», skrifver han i sin
själfbiografi, »att vid ledighet försöka bild-
TRE BÖNDER.
huggerikonsten. Jag skar med täljeknifven
af lind, furubark och mjuka träslag ut
bilder och prydde vår kojas vägg och tyckte
det vara så ganska roligt att visa för mina
leke-bussar, huru de här kunde se
temmeligen nära vår socknekyrkas altartafla och
flera kyrkoprydnader. Men det svåraste
som hindrade mig uti utförandet af detta
angenäma ledighets-arbete, att däruti vinna
min nöjaktiga fullkomlighet, var
utstoffe-ringen, intet kunde jag få förgyllning på
mina verk, ej heller nog liflig färg! Dock
gjorde jag på detta sätt så stora framsteg
i bildhuggeri, att jag af åtskilliga äldre
män blef bevärdigad att sira deras
rönnkäppar med gubbhufvuden, fåglar och
annat, som kunde vara lämpligt till
käppknapps-prydnader. Likväl får jag anmärka,
att desse mine gynnare voro mera älskare
än kännare uti konster.» Så beskrifver
han sina första försök i träskulptur. På
ett annat ställe i anförda arbete, som
af Atterbom utgafs ej långt efter hans död
och försågs med ett hyperfosforistiskt
företal, som bjärt afsticker mot Hörbergs
egen naivt enkla berättelse, nämner han
att han äfven på äldre dagar »något och
med skälig framgång gjort bildhuggerisaker
både större och mindre och det af träd,
skurit i ben och horn samt modellerat i
lera och låtit bränna till statyer att pryda
trädgårdar med».
Hvart hafva dessa hans arbeten tagit
vägen? Många hafva nog förlorat spåren
af sitt ursprung, osignerade och i saknad
af mera utpräglad konstnärsindividualitet
som de ofta varit. Hörberg själf satte
aldrig större värde på dessa alster af sin
hand, hvilket ses bland annat däraf, att
han i slutet af sin själfbiografi specificerar
öfver 600 af sina målningar och
uppräknar några större suiter af sina
handteckningar, men affärdar sin
bildhuggeriverk-samhet med endast ett par ord.
Af hans arbeten i bränd lera torde ej
mera än ett enda återstå, nämligen ett
lejon, som allt sedan århundradets början
förvarats i Herrberga prästgård i
Östergötland och där ännu i dag visas som en
märkvärdighet. De bilder af antikens
gudar och gudinnor, som ännu på 1850-talet
funnos vid Halleby egendom i Skärkinds
socken och Östergötland och voro
förfärdigade af Hörberg, kunna ej hänföras till
den riktning af hans konstnärsverksamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
