- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nionde årgången. 1900 /
278

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Köpenhamns musiklif. Af Gustav Hetsch. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 3 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

278

GUSTAV HETSCH.

med en manstark orkester, så fanns det väl
bland de 1,500 människor, som fyllde
konsertpalatsets stora sal, knappast en, som
icke för en gång kände sig öfvertygad om,
att denna afton skulle medföra glädje och
njutning, i motsats till de många
föregående, af danska kompositörer arrangerade
soareer af detta slag, hvilkas resultat varit
besvikelse och trötthet.

Hvad de flesta af de andra sakna,
talangen, det starkt pulserande musikblodet,
den medfödda förmågan att uttrycka allt,
känsla och tankar, på tonernas klingande
språk, — det äger nämligen Fini Henriques
som ingen annan dansk kompositör i våra
dagar. Det finnes somliga af dem, som äro
— eller göra intryck af att vara — större
intelligenser, djupare naturer, mera odlade
andar, mera kombinationsskickliga
kontrapunktister, men ingen är mera omedelbart
musikalisk, ingen frodigare och rikare på
idéer, ingen begåfvad med en lyckligare
instinkt att gripa det rätta.

Där andra mödosamt slita och träla för
att uppdrifva ett motiv, som inte ligger
alldeles vid allfarväg, för att konstruera en
harmonisering, som kan verka kittlande och
rafflande, och för att utfundera
orkestereffekter, som kunna få en att falla
baklänges af häpnad — kort sagdt, för att
blifva »originela» —, där skrifver Fini
Henriques gladeligen och utan skrupler ut
ur sin egen sunda natur. Ett tema faller
honom in, och det visar sig vara bra som
det är; det medför helt naturligt den
harmoniföljden och den instrumenteringen; det
kan rakt inte vara annorlunda, och det
kommer att stå på papperet som det har
format sig för hans inre öra.

Det är en konst utan reflexionskontroll,
utan en frätande själtkritiks hyssjande på
och förfuskande af hjärtats melodier. Frisk
och ung, fullkomligt impulsiv och icke det
ringaste doktrinär blir denna musik. Fini
Henriques är nu 33 år; men vid denna ålder,
då musiker med ett mera skoladt och mera
allsidigt utveckladt intellektuelt lif i regeln
ha blifvit filosofer, djupsinniga och
»intressanta», är Fini Henriques ännu den gladaste,
käckaste ungersven, full af tjuguåringens
gyllne hopp och ystra lifsmod, oanfäktad af
estetiska doktriner, oberoende af alla
partihänsyn, oborgerlig och olärd, döf för
»förnuftets» trångbröstade råd och anvisningar,
med fint öra för sin talangs oafvisliga kraf.

Sådant var mitt intryck, då jag hade
hört hans symfoni, som för första gången
uppfördes vid hans konsert och med
hvilken han vann en lysande och fullt förtjänt
framgång. Förvånande, ja, rent af
förbluffande var den öfverlägsenhet, hvarmed han
hade format detta stora verk; så klart och
konstrikt — och dock så välgörande
naturligt — byggdes det upp, som om den unge
auktorn i hela sitt lif inte hade gjort annat
än skrifvit symfonier. Och dock var detta
hans debut på det symfoniska området!

Hvilken värme och flykt låg där icke
i de båda allegri! Ungdomlig lefnadslust,
skönhet i uttrycket, glädje öfver tonen,
rytmen och harmonien.

Och den breda, burna melodien i
an-dantet, det öfversvallande vemodet, den äkta
känslan, som sjunger sig fram så okonstladt
och naturligt! Och slutligen scherzots
graciösa lek och gäckande lustighet, dess
snabba steg och dess skälmska språng!

Om inte det kan kallas ett af talang
sprudlande verk, så vet jag inte hvad det
är man begär. Att Fini Henriques är
mindre som intelligens och som personlighet
än som talang blir ju en sak för sig, och
det kan inte nekas, att man, då man hörde
hans symfoni, då och då frestades att önska,
att hans häpnadsväckande lätthet att
uttrycka sig musikaliskt hade haft ett
korrektiv i litet större intellektuel mogenhet och
litet mera reflexionskontroll. Men när man
så i nästa ögonblick hörde, hur friskt
musiken vällde fram ur hans konstnärssjäls
rika källa, så önskade man honom ändå
inte det ringaste annorlunda, och man fick
lust att omfamna honom och gratulera
honom till hans ovanliga begåfning.

*



På de senaste åren har det kommit in
nytt blod i vår opera; egentligen har den
blifvit en helt annan än den var för endast
7 eller 8 år sedan.

Af den äldre generationen kvarstå
endast kongl, kammarsångaren Nils Juel
Simonsen, som har bibehållit sin präktiga
röst förvånande frisk genom åren och
sålunda förträffligt kan hålla kolleger af
senare årgångar stången, samt herr Fr. Brun,
som under de sista säsongerna har blifvit
mycket litet använd, emedan hans
repertoar är Wagner, hvilken har rönt en
särdeles styfmoderlig behandling.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1900/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free