Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
Af KARL HEDBERG.
Med 7 bilder.
ATT den stora publiken ansåg det vara
ett missgrepp af Dramatiska teatern
att upptaga »Romeo och Julia» på sin
spellista, visade den så tydligt som möjligt
genom att icke infinna sig de aftnar, då detta
stycke gafs. Och det skäl, med hvilket den
urskuldade sig för denna sin frånvaro, var
synbarligen i all sin enkelhet följande:
»Romeo och Julia», ja, den känna vi ju
till! Vi ha nu hort operan i många
herrans år, njutit af Gounods vackra och
öron-smekande musik, lyssnat till vår förste
tenors fagra toner och veta till punkt och
pricka innehållet i den — hvad skall det
då tjäna till att gå och se skådespelet, som
visserligen måste vara bra, eftersom
Shakspere har skrifvit det, men som naturligtvis
är tämligen långtrådigt — det är ju så
gammalt — och där det inte finns någon
musik! Nej, det kan verkligen icke hända oss!
Detta resonemang har dock utom allt
annat det felet att i en punkt vara
alldeles oriktigt. Det finns nämligen musik i
dramat »Romeo och Julia», visserligen en
ordets musik, men af så betagande
klangskönhet och stämningsrikedom, att den bör
kunna skänka ett någorlunda öfvadt öra
samma njutning som en opera, så vacker
den nu än må synas eller vara. Allt hvad
lifvet rymmer, glädje, lycka, sorg, hat,
förtviflan, kval, ungdomlig uppbrusning,
manlig resignation, åldrig vishet, brusar i
mäktiga ackord åhörarna till mötes i detta
Shaksperes härliga ungdomsverk, det verk i
hvilket skalden första gången uppenbarade hela
vidden af sitt snille, och som sedan ingen
annan än han själf kunnat öfverträffa.
Den likgiltighet, hvarmed »Romeo och
Julia» emottogs af Stockholms teaterpublik,
visar därför, att det växande intresse för
god dramatik, som den de senaste åren
lagt i dagen, ännu behöfver mycket
utvecklas och förkofras.
Dock — det är kanske orätt denna
gång att skjuta hela skulden på publiken.
Hade Dramatiska teatern lyckats förläna
skådespelet ett utförande, som varit
detsamma fullt värdigt, är det ju möjligt, att
resultatet blifvit något annorlunda — jag
vill åtminstone bjuda till att tro det. Men
nu lyckades teatern endast visa sin goda
vilja, hvilket särskildt i fråga om en sådan
pjes som »Romeo och Julia» tyvärr icke
är nog, och öfver huru få krafter för det
högre skådespelet den för närvarande
förfogar. En sådan kraft äger den likväl, som
genom hela sin personlighet, sitt
skaplynne och sin begåfning så väl lämpar
sig för den ena af hufvudrolerna, att
ensamt det kunnat uppväga alla
vansklighe-terna •— jag menar herr August Palme som
Romeo. Så mycket större missräkning blef
det att se, huru litet skådespelaren i
allmänhet infriade de stora förhoppningar
man hade rätt att fästa vid honom i denna
rol. Intentionerna voro nog riktiga, men
de utfördes, trots enstaka goda detaljer, på
ett så matt, färglöst sätt, att totalbilden af
denna strålande ynglingagestalt, i hvilken
allt hvad som finns af ungdomligt
drömmeri, ungdomlig kärleksträngtan och
lifs-berusning är förkroppsligadt, blef allt
annat än den riktiga. Bäst gjordes sista
akten, i hvilken herr Palmes spel till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
