Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
287
traktande af fröken Bosses ungdom vore
det sorgligt annat — men i sin helhet var
prestationen så betydligt mycket mer än
lofvande, att man icke kan annat än
lyckönska den unga skådespelerskan till att
redan ha hunnit så långt. Äfven i öfrigt
var utförandet af stycket synnerligen
be-römvärdt; i synnerhet utvecklade herrar
Bergström, Personne och Baeckström i sina
respektive roler en mycket lustig och
verksam komik.
Svenska teatern tog sig vid det nya
årets inbrott en liten hvila från sitt
ansträngande arbete i den högre konstens
tjänst genom att uppföra en engelsk
dramatisering af Alexander Dumas’ berömda
och på sitt sätt genialiska roman »De tre
musketörerna». Dylika stycken ha ju
äfven de sitt berättigande, men nog kunde
man ändå önska att få slippa se dem på
vår för närvarande förnämsta talscen, i
synnerhet när de äro så tarfligt och talanglöst
hopgjorda som fallet var med detta.
Därför var det ju också på sitt sätt glädjande,
att försöket, trots pjesens lysande och
allt-igenota stilfulla uppsättning och trots att
teaterns förnämsta krafter, herrar
Svennberg, Lindberg, de Wahl, fru Håkansson,
fröken Lundequist, m. fl. på ett lyckligt
sätt medverkade i den, slog så
jämförelsevis illa ut. Svenska teatern har en helt
annan mission att fylla, och äfven 0111
boulevarddramerna för närvarande icke kunna
få någon annan plats upplåten för sig, så
är det ju en olycka som man kan bära
med någorlunda jämnmod.
Den succés, som Svenska teatern
däremot uppnådde med Ibsens nyaste drama
»När vi döde vakna», var så mycket mera
hedrande för densamma, som denna pjes
strax förut fallit igenom på de öfriga
nordiska hufvudstädernas förnämsta scener.
Att framgången icke blef af något
varaktigare slag, var icke så underligt, då den
till stor del berodde på den
omständigheten, att fröken Lundequist i den kvinnliga
hufvudrolen firade en så vacker triumf, och
icke på intresset för själfva stycket, som ju
liksom Ibsens öfriga arbeten från senare tid
måste lämna den öfvervägande delen af
publiken tämligen oberörd. En
framstående dansk litteraturkritiker har om »När
vi döde vakna» yttrat, att »det icke är
något mästerverk, äfven om man känner,
att det är en mästares verk», och detta
Fot. Flodin.
FRÖKEN LUNDEQUIST SOM IRENE I »NÄR VI DÖDE
VAKNA.»
förefaller mig vara att slå hufvudet på
spiken. Djupt som alltid har den store
skalden gripit i sitt ämne, mot hvars giltighet
ingenting finnes att invända, men man kan
icke undgå att märka, att hans hand icke
längre är så säker som förr, och att
ingif-velsen och skaparförmågan mattats. Hur
underligt uppkonstruerade och osanna verka
icke — med undantag kanske af Maja —
dramats hufvudpersoner, där de stå med
ena foten i den osinnliga värld, där
skalden själf dväljes med sina tankar och sitt
grubbel, och med den andra på
verklighetens fasta mark. Det àr denna
dubbelhet som hindrar en från. att’ fullt ryckas
med af den mången gång mäktiga
stämningen i styckets scener, man vill litet
emellan invända: — »Nej, detta är icke
människolif, ej heller är det helt
fantasi-lif — men hvad är då meningen med
alltsammans?» Därför ligger också dramats
största betydelse för så väl samtid som
eftervärld däri, att Henrik Ibsen här mer
direkt och oförbehållsamt än någonsin förr
aflagt en bekännelse om, i hvilket ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
