Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
KART, HEDBERG.
Fot. Aron Jonasson.
FRU SANDELI. SOM »DROTTNING KRISTINA» I
»EN SKUGGA.»
hans lif och lifsgärning stå för honom själf
— en bekännelse som i all sin hemskhet
gör ett starkt och gripande intryck.
Som sagdt, äran af den lycka, som
»När vi döde vakna» gjorde i Stockholm,
tillkommer i främsta rummet fröken
Lundeqvist för det framstående sätt, på hvilket
hon löste sin i ovanlig grad svåra och
fordrande uppgift. Det var tack vare
hennes fullkomliga uppgående i rolen, hennes
fina, själfulla uppfattning och utförande af
densamma, som Irenes skugg-gestalt tog
fasta konturer för åskådaren och blef
något mer än ett besynnerligt fantasifoster.
Alldeles fri från anmärkningar var ju icke
framställningen; trots den riktiga
anläggningen af den i första akten fanns det där
flere repliker, som icke klingade så
alldeles äkta, och det var först i andra
aktens stora seen, det viktigaste i stycket,
som fröken Lundeqvists lidelsefulla spel,
hennes apparition och hennes vackra,
uttrycksfulla stämma i förening åstadkommo
en konstnärlig helgjutenhet, som man är
allt annat än bortskämd med. Här
sekunderades hon också på ett fullt värdigt sätt
af herr Lindberg, hvilkens framställning af
Rubeck i öfrigt präglades af en osäkerhet
och ett famlande hit och dit, som tryckte
ner pjesen rätt betydligt. I synnerhet var
detta fallet vid premieren; när jag vid en
senare föreställning återsåg stycket, hade
herr L. spelat upp sig på ett berömvärdt
sätt och visade på flera ställen prof på
verkligt god och gedigen konst. Dramats
två återstående hufvudroler återgåfvos af
fru Håkansson och herr Svennberg, men
utan att af dem förlänas den rätta färgen.
Fru Håkanssons intelligenta spel förmådde
icke öfverskyla, att hon saknade de två
viktigaste betingelserna • för sin rol, ungdom
och omedelbarhet; det var icke utan, att
Maja i hennes händer därigenom blef ganska
simpel, och det är icke meningen. Ulfheim
skall verka ungefär som en naturmakt, men
naturmakter äro icke humoristiska, det var
det herr Svennberg sträfvade efter att vara,
och därför misslyckades han. Uppsättningen
af stycket kunde kanske ha gifvit mer
illusion, särskildt uteblef effekten af
snöskre-det i sista akten alldeles.
Herr Knut Michaëlsons historiska
skådespel »En skugga», som därefter följde,
fick icke heller det något synnerligt långt
lif på scenen. Det är en af historiens
egendomligaste och intressantaste
kvinnogestalter, drottning Kristina, hvilkens
underliga lifsöde denna gång frestat författaren att
efter en längre tystnad åter gripa till
pennan. Han har i dramatisk form velat
lämna en psykologisk skildring af henne,
sådan hon var strax innan hon slutade sitt
lif — en skugga af sitt forna jag,
drottning i sin egen inbillning, men i
verkligheten en stackars i förgylldt armod
lefvande gumma, som ensam och sjuk
förbittrade hvarje stund för sig själf och sin
visserligen ovärdiga omgifning genom den
blandning af maktlystnad, hätskhet,
grämelse och människoförakt, som alltmer
bemäktigat sig henne. Att denna skildring
är sann och gjord med verklig talang, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
