Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
289
icke något tvifvel underkastadt, men
författaren har begått det felet att redan i
första akten göra den alltför uttömmande,
så att sedan i de båda följande ingenting
återstår att tillägga utan det endast blir
en upprepning, och det öfriga innehållet i
pjesen är icke nog starkt att ersätta denna
brist; flera af bipersonerna äro dock
karaktäriserade på ett mycket lyckligt och
stundom kvickt sätt.
Fru Sandells Kristina var ett nytt och
i mångt och mycket lysande bevis på den
utomordentliga individualiseringsförmåga
och det stora herravälde öfver de tekniska
hjälpmedlen, öfver hvilka denna artist
förfogar. Det är ju möjligt, att figuren i
yttre afseende var väl karikatyrmässig och
alltför mycket saknade det imponerande
drag, som nog aldrig helt och hållet
lämnade drottning Kristina, men som den nu
en gång var anlagd, utfördes den med en
aldrig svikande säkerhet och med en bredd
och glans öfver sig, som icke förfelade att
fullständigt eröfra åskådaren. Och om också
den utmärkta prestationen icke hela tiden
förmådde fängsla intresset lika starkt, så var
felet icke fru Sandells utan som sagdt
författarens. Bland de öfriga uppträdande
utmärkte sig särskildt herr Hillberg i den ena
af sina båda roler, abbéns, samt herr Ohlson.
Direktör Ranfts lustspelsafdelning har,
sedan den i december återkom från sin
Göteborgssejour, på Vasateatern framfört en
repertoar, som under de första månaderna
hufvudsakligast gick ut på att gifva dess
framstående gäst, herr Gustaf Fredriksson,
tillfälle att åter visa sig för
Stockholmspubliken på det område, som alltid utgjort
hans styrka, den franska komediens. Det
var också med oförminskadt nöje man njöt
af hans pointerade spel och eleganta
re-■plikföring i ett så spirituelt stycke som
»Låt oss skiljas», äfvensom i »En parisare»,
men de båda pjeser, som därefter följde,
»Familjen Benoiton» och »När damerna
föra krig» smakade, hur goda de än
kunde vara för sin tid, alltför förlegadt och
fingo ett alltför ojämnt utförande, för att
herr Fredriksson i dem skulle kunnat utöfva
någon dragningsförmåga. Ej heller slog
teaterns första verkliga nyhet, Lenotres och
Martins historiska komedi »Colinette»,
vidare lyckligt ut — den var i de tre första
akterna alldeles ovanligt ledsam men räd-
Fot. Dahllöf.
FRÖKEN HILDA BORGSTROM.
dade sig någorlunda på den sista, där
författarna af Ludvig XVIII skapat en god
figur, på ett förträffligt sätt återgifven af
herr Eliasson.
Däremot var Jules Lemaitre’s
treakts-komedi »Flipote» en verkligt intressant
bekantskap att göra, detta tack vare i
främsta rummet den i dramatiskt afseende
utsökta byggnaden af dess två första akter
och den flödande kvickhet, hvarmed
författaren behandlat sitt kanske blott alltför
specifika ämne, den parisiska teatervärlden.
Den har endast det felet att i sista akten
icke hålla sig på samma höjd och att där
innehålla ett par scener, som äro för våra
förhållanden alltför ohöljdt cyniska för att
icke efterlämna ett obehagligt intryck. I
titelrolen gjorde sig fröken Borgströms
intelligenta spel och öfver allt beröm stående
replikbehandling på ett utmärkt sätt
gällande, och som hennes man, Leplucheux, skulle
herr Ranft varit bra, om han icke gifvit vika
för sin vanliga böjelse att chargera. Herr
Fredrikssons teaterdirektör och hr Lamberts
teaterförfattare förtjäna äfven att framhållas.
Ord och bild, ç:de årg.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
