Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fru Kerfstedts senaste novellsamling. Af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
HELLEN LINDGREN.
nära öch fästmannen så glad. Ett helt
litet miniatyrporträtt, icke sant? af en
arbeterskas lif, men huru mycket af löje
och tårar innehåller det icke, och huru
oreflekteradt allegoriskt af allt människolif
— såsom det äkta konstverket alltid är!
Det skulle högeligen fresta mig att ingå
på en mera djupgående skildring af
Bränningar, den berättelse som gett samlingen
dess namn, som kanske är samlingens
förnämsta prydnad på samma gång som dess
svaghet. Löjtnantens sammanträffande med
Solens blomster är förträffligt,
förförelsescenen är däremot icke lyckad och hvad
därefter följer verkar icke naturligt, därför
att. . . därför att författarinnan vill icke
skildra. Det underliga skärgårdsfolkets
afskilda tillvaro, dess sträfva pliktbegrepp
enligt schartauansk måttstock förefaller
kanske den stockholmska läsekretsen
fantastiskt, men är — faktiskt riktigt.
En underlig blandning af skuggor och
dagrar återfinner man alltid hos fru
Kerf-stedt. Oblandadt glad är ingen af dessa
skizzer, allt för mycket af lifvets ödeskamp
återfinner man i dem, för att de skulle
verka så, men alltid är det ett ackord i
dem, i hvilket disharmonien upplöses.
Måhända med undantag af Bengta, där den
trogna kärleken får sitt svar i menedarens
kärleksbekännelse, har hon öfverallt tecknat
storheten bakom den mänskliga svagheten.
Särskildt betecknande i detta fall är den
gamle afsatte presten i En resenär,
hvilken såsom allmosetagare far omkring från
prästgård till prästgård, medan han dock
bär sitt hufvud högt under all tillbörlig
ödmjukhet och ceremoniös sirlighet. Bakom
hans vagabondlif döljer sig så mycken
trotsig själfständighet, bakom hans
högmods-druckenhet så mycken gråtande stolthet,
att han icke blott verkar som utan är en,
låt vara — groteskt tragisk figur, en kung
Lear utan kungarike, en afsatt kung. Hans
blott af honom själf kända anspråk hvila på
de inteckningar, de penningesummor, som
han bär i sin luggslitna nattsäck, och som
han använder att tända brasan med en natt,
när han i ett kallt gästrum i prästgården
är sömndrucken. Nu är allt slut. Han är
helt och hållet den vacklande tiggaren,
som ej har pänningens stöd, och när han
kommer fram till sin oäkta dotter, som
han nyss förut bortstött och föraktat,
stammar han: Hem! Arbete! allt det, som han
nyss föraktat, ser han i öfvergifvenhetens
klarsynthet, att han bort älska. Hela hans
lifs falska stolthet har ramlat. Och så dör
han, och när prästen kommer och ser denna
ruin af ett människolif, säger han vackert:
»Ja, noga sedt, kunna vi kanske inte göra
mycket annat än längta efter kärlek. »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
