Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fru Kerfstedts senaste novellsamling. Af Hellen Lindgren. Med 1 bild - Ur bokmarknaden - Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
HELLEN LINDGREN.
omdaningskonst torde innehålla något af
magien i hela vårt lif, och fru Kerfstedt
har gett oss en nyckel till att förstå den
känslans vidskepelse, som vi tro på i vårt
lifs bästa och sämsta ögonblick, och som
vi ej ville mista, om vi också tillbjödes
alla skatter af världslifvets goda jämte
all förståndsmänniskans flegmatiska
känslolöshet i utbyte mot vår förmåga att
glädjas och sörja intensivt.
UR BOKMARKNADEN.
anna M. Roos: Sagan om den sköna prinsessan
Li-Hang-Tse och andra berättelser. Stockholm.
Hugo Gebers förlag.
LTngefär samtidigt med difteriepidemin
j har i vår bokmarknad utbredt sig en
andlig farsot af’ mycket smittsam natur,
som nog också kommer att kräfva sina
offer och behöfva sin vaccin, nämligen tron
på den stora kärleken. Den som först så
att säga renodlade det oöfvervinneliga
kärleksstyckets bacill och gaf den alla dess
kännetecknande drag, var Ellen Key, och
för att undvika smittan torde det vara
råd-ligast att låta bli att läsa igenom den
förtjusande kärlekskorrespondens, som är
inflätad i makarna Brownings lifshistoria i denna
författarinnas bok Människor. Redan före
Ellen Key hade den författarinna, om hvilken
jag här talar, i sin novellsamling »Tysta
djup» gjort ett intressant inlägg i samma
fråga. Men utom henne har just nyss Selma
Lagerlöf gått samma stråt med sin En
herrgårdssägen, som, på prosans språk
öfversatt, handlar om en flickas kärlek till
en tokig dalkarl. Man kan i detta
sammanhang också nämna Rafaels känsliga
historier och dessutom en hel mängd
andra. Men förklaringen till denna plötsliga
entusiasm för det romantiska tycket, för
lifsförhållandet till en Någon, antingen man
får honom eller ej, till behofvet att fästa
si.g, binda sig, beundra, tillhöra, ödmjuka
sig, tjäna — ungefär med sådana uttryck
beskrifver fröken Roos i skizzen Undret
sin målarinnas känslor — ligger nog
åtminstone delvis däri, att så många och
starka röster fört afvog sköld mot detta
ideal, tolkat kärleken som en blott
hjärtats årstid, dömd att förgås som vårens
blommor, en ungdomsnaturens lek eller en
passionens öfvergående storm. Många hafva
velat fysiologiskt naturbinda den och just
därför försett den med flyktighetens
hallstämpel, beskrifvit den såsom blott en
lockelse af skönhetens yttre glans, såsom när
barnet lockas af en sötsak, en lockelse som
sedan efterträdes af skrämseln för
ålderdomens yttre fulhet, såsom när barnet skrämmes
af ett spöke. Så mångenstädes Strindberg,
Heidenstam, Levertin och nu senast Tor
Hedberg i »Jägarvisorna» i Vintergatan.
Vill man sammanfatta deras åsikt eller
åtminstone deras stämningskänslor mot denne
fridsstörare, finner man dessa känslor
mön-stergiltigt om också tämligen krasst och
opoetiskt uttryckta hos gamle
Schleiermacher, när han säger: »Hvad som ofta kallas
kärlek är blott en särskild slags magnetism.
Den börjar med ett besvärligt sättande en
rapport, består i en desorganisation och
slutar med en äcklig clairvoyans och mycken
utmattning. Vanligtvis är också därvid den
ena parten nykter.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
