Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En madonna. Af Andrea Butenschön. Med en bild af Tyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 ANDREA BUTENSCHÖN.
upp dem för att lägga dem i psalmboken.
Men en natt, sä sades det, hade bilden,
som stått därinne, blifvit buren bort af
änglar till hugsvalelse åt de kära dödas
själar i skärselden. En dag, då tiden var
inne, skulle den bäras tillbaka och
medföra ny kraft åt de bedjande i
klippgrottan.
Hade madonnan återvändt? I stället
för att fortsätta sin vandring nedåt byn,
som låg där vägen på denna sidan
ön slutade vid hafvet, gick Margherita
uppåt mot kapellet; hon funderade
hvarken öfver änglar eller människor, som
burit bort eller tillbaka bilden, hon ville
blott se, om den stod där. Dagen förut
hade hon kommit till byn, som låg på
öns motsatta sida, och af sin värdinna
i det lilla hvitmålade värdshuset hade
hon vid frukosten i citrongården hört
detta om madonnan. Aldrig hade hon
varit här förut, men nu var hon också
blott här, hos folket, hos hafvet, hos
mandelträden — som hade blommor,
hvita, då man höll dem i handen, men
alla lysande i rose mot det blåa
djupet. Och madonnan, som burits i
skärselden, tillhörde äfven henne.
Luften blef lättare, ju högre hon steg;
smaragdgröna sluttningar i halfdager,
orange-lundar i sol och blåa jättemurar
i storslaget oregelbundna linjer mot
horisonten lågo för hennes blick på alla håll
kring Neapels bukt. Här gick det bättre
att klättra än att rulla öfver Roms gator!
I dag tycktes det henne, att hela hennes
fagra fädernesland doftade som en bunt
violer.
La bella Margherita var trött på
triumfer, trött på missförstånd.
Nu stod hon vid grottans ingång;
vinden kom den vägen, och en blà matta
lades för hennes fot.
Var hon ännu ett barn ? Ty hon blef
ledsen att se, hur himlajungfruns plats
alltjämt stod tom. Hon glömde, att hon
längesedan glömt sin barndomstro; hon
knäböjde framför stenväggen, där
madonnan stått, och slet af sig hatten. Det
långa, blonda håret föll ned öfver ryggen;
från Lombardiet var hon bördig, hennes
gestalt var hög, och hennes ögon blåa.
Där, hvar madonnan stått! Nu stod
väggen kal och fuktig framför henne, och
hon frös, när hon såg på den; det var,
som stirrade alla de tio budorden mot
henne i orubblig laglydnad från stenen.
Det kunde hennes ögon icke uthärda;,
hon vände sig mot grottans öppning
och knäppte hop händerna — hafvet
böljade därnere. Vinden sopade in blåa
blomblad kring henne.
»Var hälsad, o drottning,
och allas vår moder,
genom hvars nåd man stiger
mot paradiset.
Du är fröjden
för alla, som du tröstar,
för alla, som lida,
enda hoppet.
För dig sucka och skälfva
våra förkrossade hjärtan
i ett haf af smärta
och bitterhet.»
Först sjöng hon sakta för sig själf;
sedan vällde sången stark öfver hennes
läppar, bars långt inifrån af hennes klara
stämma ut mot solen. På orden tänkte
hon knappast — hon sjöng dem om och
om igen. Men det var, som vore hon
åter en liten flicka, som söndagsklädd
gått med sin mor i katedralen och
väntade något godt af madonnan.
»Maria, haf af ljufhet,
dina ögon, fulla af medlidande,
af moderlighet och kärlek,
vänd mot oss!»
Solen sken på hennes härliga ansikte
och gjorde hennes kinder varma; den
djupa skuggan under ögonen blef ljusblå.
Hvad hade väl la consolatrice i
skärselden att göra? Som om ej här vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
