Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Njommelsaska. Af Paul Rosenius. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NJOMMELSASKA.
333
högt och träffats af solen. Så drifva
de ned öfver detta vatten i kamp, som
allt jämt piskas vidare. Förbi den länga
klippa, som likt en hvalfisk reser sin
rygg ur skummet, förbi snödrifvorna,
hvilkas lossade fästen skimra blått ur
hällarnas remnor.
Annu en klippa möter jätteforsen på
sin färd, rider upp ett stycke på dess
rygg och lägger sig där som en fäll af
ett vilddjur, rynkad som i raseri.
Alltjämt rullar forsen fram, den får
ej ett ögonblicks ro, samling och sans,
ned efter de buktande stränderna går
den, långt bort mellan skogarna, så långt
som ögat når. Blott någon gång i en
krökning kan den i lä af en klippa ligga
svart och krusad som ett haf för lätt
vind, och några afbarkade timmerstockar,
som varit med om färden, guppa upp
och ned och vända sig rundt i
malströmmen.
Njommelsaska eller Harsprånget
kallas detta äfventyr långt ute i den tysta
vildmarken. Ord kunna icke gifva det
åter, ty det är färg och friskhet och
kraft och dån, allt fångadt på en gång
af alla sinnen i spänning.
När en vandrare när dess bräddar,
tackar han Gud för tunga steg han
trampat, för törst, som torkat hans strupe,
för kvalm, som tyngt hans själ i dagar
som varit. Där blir luft omkring honom,
det blir svalt om hans tinning,
skönhetens rike tränger in på honom, kraft
och jubel lyfter honom på sina vingar.
All sin själs brånad ger han ät de gröna
djupen, all lifvets äflan åt de hvita
hvirflarna, att föra hvarthän dem lyster.
njommelsaska eller harsprånget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
