Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Midnattsottan. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIDNATTSOTTAN.
335
Af skam och lättnad suck hon drog!
"Hvar själ är här — jag arma, ve mig! —
så tätt som ensnår i en skog.
Må ingen vända sig och se mig!„
Vid hvarje snuddad flik hon neg,
rös till för frost som än den rymde
och smög med ödmjukt tysta steg
emot sin plats, där skuggan skymde.
När från sin andakt upp hon såg,
längs efter ryggen krympte märgen.
Det sken som tätt i rummet låg
var liksom sumpljus blått till färgen.
Hon kände icke prästens drag,
förnam hans röst ej, endast orden.
Så blek var grannens hy, så svag
som om hon legat år i jorden.
Hon kände ingen. Rundt omkring
blott hvita anlet, dräkter, gamla
som de bland multna, ärfda ting
på vindens streck för draget famla,
blott blickar, vilda i sin glans
som dryckeslags den sista timmen -—
på läktarn under takets krans
två svarta horn — Hvad var det? Grim-
men.
Hon ville segna ned och dö —
"Gud nåde mig! Hvad är det hela?
Se håret, tungt af mull och snö,
se händerna med knogar stela !„
Hon fasade för dödens lott,
hon spejade till flykt mot gången. —
"Gud vare lof, en yrsel blott!
Gud vare pris, nu lyfter sången!,,
Och Agnis ville sjunga med
i tröst som stiger klar ur djupen,
men boken tungt ur handen gled,
och stämman låste sig i strupen.
Hon kände ej ett ord igen,
och hvarje mun, hur vildt den rördes,
var stum. Hvar ton som sprang ur den
blott för den inre hörseln hördes:
"Ett år har gått, en natt har gått. —
Hur många ryms i evigheten?
Tryck er allt närmre samman blott,
I vilsna barn som intet veten!
Kanhända kölden värme ger,
om man den famnar riktigt nära. —
I mullens ekon, sluten er
tillsammans, fiender och kära!
"Vi arma, som här samman stå,
hvad kan det båta oss att sjunga?
Sällt hvarje kryp som lefva får
och glädjas åt sitt lif, det unga!
Sällt hvarje kval, hvar droppe blod
som än ej stelnat mot sitt öde!„ —
Nu visste Agnis, nu förstod
hon allt; hon var ibland de döde.
Med blytungt fjät och stel af skräck
hon sökte tränga fram och flykta.
Så tätt, så hvasst som törnehäck
tog hopen mot med sammanlyckta
och krökta armar; hvarje blick
stod brinnande som glödda spikar;
det prassla’, som när stormen gick
bland vissen säf i vintervikar.
Och tum för tum hon fram sig stred
mot däfna dräkter, blåa händer.
Hvar mun mot hennes sänktes ned
med grin af glesa, hvassa tänder.
Af tusen stumma skri ett dån,
en åska ljöd i hennes öra:
"Hvad vill du här med lifvets hån,
hvad vill du här att döden störa?„
Så fick hon luft, och fri hon stod —
"O, nåd I alla, o förlåten! —„
Från hjärtat varmt steg hennes blod,
dref fram i skräck och glädje gråten.
Allt hvad hon ägt, "allt hvad hon mist*
var där i kretsen, sällsamt nära,
där alla ögon dem hon sist
måst sluta till, där alla kära.
Men ingen blick ett minne bar;
i sakta hvirfvel, som för flöden
en krets af lik med älfven drar,
ur alla endast svarta döden:
"Det är så bittert kallt i jord.
Hvar tanke svunnit hän, den korta —
hvad vill du här med tomma ord,
oändligt fjärran, evigt borta?„
Och frysande som aldrig förr
hon smög med fasan tung vid håren.
Hvem mötte tätt vid kyrkans dörr?
Ett minne, svagt, från barndomsåren.
En lefnads kamp det gaf igen,
som mörka klyftors ekon ropet —
hon som för sjutti vintrar se’n
fått bära Agnis fram till dopet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
