Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Midnattsottan. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
PER HALLSTRÖM.
Hon nickade med hufvet hvitt. —
"Om jag ej lofvat dyrt dig skärma,
jag skulle suga blodet ditt
att mina stackars lemmar värma,
men gif nu akt! När ut du nått
och tror dig räddad re’n på trappan,
då gäller allt — har du förstått? —
Spring för ditt lif och lämna kappan!„
Hon blef till dunst, som ljusets brand
fördubblas för ens blick i vakan.
Som af sig själft smög Agnis’ hand
och löste spännet under hakan.
Nu kvedo dörrens järn af rost,
nu svepte luften skarp om kinden,
och med ett språng i natt och frost
hon flög, som lyftes hon af vinden.
Och tätt bakom stod stormens tjut;
det riste till i kyrkans knutar,
den stackars kappan sträcktes ut
i slag som brustna segels klutar.
Det var som tusen strupars skri
i vild förbittring sprängde höljet —
så var det hela re’n förbi,
och slukadt utaf jorden följet.
Men Agnis sprang för lem och lif,
fast knappt det tycktes värdt att värna.
Hvar luftens fläkt var skarp som knif,
och hufvet dök för spjuthvass stjärna.
Hvart träd, hvart snår tog form och hamn
med klor att gripa, mun att hugga. —
Om den ej svepts i nattens famn,
hon skulle sprungit från sin skugga.
Men tanken sprang hon icke från;
i samma hjärnans punkt den sniken
och grym stack upp och ned med dån
likt smedens hammarslag på spiken:
"Hvad har jag sett i denna natt?
Som I jag stelnar, arma likar;
mitt sista hopp, min sista skatt
är sliten uti tusen flikar.,,
När kyrkoplatsen munter stod
med bloss vid bloss och häst och släde,
man trampade i sorglöst mod
små bitar af ett bleknadt kläde
med färg så arm, så nött och tom
som nöden själf - och ingen tänkte,
att det var Agnis’ rikedom,
som foten ned i kölden sänkte.
Men Agnis själf låg i sin bädd,
mer sargad än den ståt hon miste,
som barn i feberns fasa rädd,
och intet såg hon, intet visste,
så vilsen, som det löf på jord
blir hvirfladt fram och vet ej vägen —
där fanns hon, och af mörka ord
och yrsel skapats denna sägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
