Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Peter Paul Rubens. Af Georg Göthe. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER PAUL RUBENS.
339
främmande mästarna utan växte ut till en
fullt originel konstnär af äkta nationel
halt, ett konstnärssnille af Guds nåde, det
kunna vi, ärligt sagdt, icke förklara, lika
litet som vi öfver hufvud taget kunna
förklara de stora personligheternas
framträdande i historien. I hufvudsak måste vi
nöja oss med med att peka på hans
snillrika begåfning, som i tidens fullbordan
slog ut som en praktblomma om våren
efter vinterkölden.
Icke berodde det på, att han slog
döf-örat till för de stora mästarnas lärdomar
eller stängde sin själ för de stora intrycken
från dem för att i all ostördhet blott söka
vara sig själf eller sig själf nog. Ty maken
till ungdom att flitigt och begärligt studera
och lära af mästarna finnes knappt i hela
konsthistorien. Som ett flitigt bi flög han
från blomma till blomma och sög sin
honung. Men mycket tidigt fick hans konst
denna sötma och arom, som var hans och
ingen annans. Tiden var alltnog kommen,
då en nordbo kunde lära af italienarna
utan att tappa hufvudet, utan att tappa
bort sig själf. Ja, än mer, hos honom
vaknade det rika nederländska
konstnärslynnet till en alstringskraft så stark och
rik, att den inledde en ny
högblomstrings-tid för hela skolan, den nederländska
mål-ningskonstens andra högsommar. Den en
gång så intensiva färgen i den van
Eyck-ska skolans fromma småbilder hade
småningom slocknat på de sista efterföljarnas
paletter. Nu slog den åter ut i låga, nej i
flammor af osedd prakt, och fantasien
tumlade om med stora, djärfva, svällande
former af mera världslig karaktär. Än mer.
Så mäktig var den rubenska personligheten
och på samma gång så representativ för
sitt land och sin tid, att det näppeligen
har funnits någon stor målareskola i
världen som visat en sådan sammanhållning
och så genomgående burit sin mästares
prägel som den flamska skola, hvilken nu
blomstrade upp med honom.
Hur själfmedvetet detta det rubenska
snillets genombrott var redan från början,
under studieåren nere i Italien, synes bland
annat af det stolta yttrande, som den
26-årige Rubens fällde till Chieppio,
sekreteraren hos hertigen af Mantua, i hvars
tjänst Rubens då stod: han begär att bli
bedömd ensamt efter de egna arbeten han
förmådde åstadkomma utan att förblandas
med någon annan mästare, hur stor han
än månde vara!
Och hur tidigt det själfständiga lynnet
i hans målningskonst framträdde, det kunna
vi här i Stockholm kanske allra bäst
bedöma, om vi nämligen få antaga, att hans
fria kopior efter Tizian och i synnerhet
efter dennes Bacchanal, som finnas bland
andra rubenska verk i Nationalmuseum,
äro målade redan under åren 1601—1608
nere i Rom. Jag säger om, ty ställd inför
den nämnda Bacchanalen kan man
verkligen tveka, liksom också några
konstkännare verkligen uttalat sina tvifvelsmål,
om denna briljanta duk med sitt breda,
käcka, lätta, dityrambiska föredrag och sin
blonda, i klara, genomskinliga vinfärger
öfverdådigt spelande, äkta rubenska kolorit,
som är kemiskt frigjord från de tunga,
bruna skuggor, hvartill studiet af
Caravaggio ofta förledde honom, och bredvid
hvilken hans flesta andra italienska arbeten
förefalla matta nog, om denna målning,
säger jag, kan vara blott ett ungdomsarbete
från de italienska studieåren. Och dock
lämna de historiska fakta, som arkivforskarna
meddelat oss, ingen möjlighet till en senare
datering af duken. Tizians original fanns
nämligen under de nämnda åren i Rom,
och senare kom Rubens aldrig dit. Ä andra
sidan: det flyttades 1638 till Madrid, men
det var hela tio år efter Rubens’ senaste
besök i Spanien. Också ha de två
framstående Rubensforskare, som besett Rubens’
kopia i Stockholm, nämligen Max Rooses
och nu senast Emile Michel, utan tvekan
hänfört henne, liksom hennes motstycke
Amorinträdgården, till Rubens’ italienska
period.
I själfva verket äro dessa dukar i sin
genuint rubenska art ej så enastående
under denna period, som man i första
ögonblicket skulle kunna tro. Michel hänvisar
med rätta på två andra prof, äfven de
kopior efter Tizian: porträttet af Isabella
d’Este och än mer af Lavinia, bägge två
nu i Wiens museum. »Man kan knappast
tänka sig» — yttrar Michel om denna sista
kopia — »en mera briljant karnation, en
ljusare modellering, mera genomskinliga
halfskuggor. Därtill kommer att, hur
omsorgsfullt än Rubens har kopierat
originalet, hans eget temperament lyser fram i
hans helt personliga sätt att breda på
färgen, att föra penseln, i det tycke af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
