Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Peter Paul Rubens. Af Georg Göthe. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER PAUL RUBENS.
341
öfverfara jättestora dukar — sålunda, för
att anföra ett enda exempel, förbinder han
sig i ett kontrakt den 29 mars 1620 att
inom årets lopp för jesuitkyrkan i
Antwerpen leverera 39 målningar, hvar och
en 2 meter 1 o centimeter i höjd och 2 m.
80 c.-m. i bredd —, så lämpar han den
andra stunden smidigt sin konst efter Jan
Brueghels spetsiga pensel i de små
staffli-taflor, som han utför i samarbete med
denne, och smeker de små gestalterna med
en kolorit af emaljartad finhet och lustre.
Man kan därvid exempelvis tänka på
»Paradiset» i Haag och äfven på hans
»Gracerna» i vårt Nationalmuseum.
Känner man sig stundom frestad att
begränsa hans egentliga område till
skildringen af den rent yttre världen och det
kroppsliga lifvet, ja, till hvad man kallat
en »köttets apoteos» och »les fëtes de la
chair», där han målar den nakna
kroppsligheten med en så saftig vitalitet, att han,
för att tala med Guido Reni, tyckes blanda
blod i sina färger, så öfverraskar han
emellanåt betraktaren med porträttbilder af en
själskaraktäristik så liffull, att han däri
närmar sig världens största porträttörer; eller
öfverraskar han oss kanske ännu mer i vissa
af sina bokvignetter med en allegorisk
spekulation så torr och så spetsfundig, att man
ovillkorligen erinrar sig Ehrenstrahl
jämförelse mellan en tafla och en »klok och klyftigt
uttänkt gåta». Griper han oss ena gången
i sina skildringar af den kristna
passionshistorien med ett tragiskt patos af
väldigaste slag — och det är hans egentliga
styrka såsom religiös målare (se t. ex. hans
världsberömda målningar »Uppresandet af»
och »Nedtagandet från korset» i Antwerpens
domkyrka eller »Lansstöten» i Antwerpens
museum) — eller skakar han oss med
skildringar af mänsklig sjukdom och smärta, så
naturtrogna i all sin ryslighet, att moderna
specialister i nevros och hysteri kunnat
konstatera de af Rubens målade
symptomens fullt vetenskapliga exakthet* — så
öfverraskar han oss andra gånger, i sina
rosiga barn- och kerubbilder, med en
barnslig naivitet och gratie — en gratie i stor
rubensk stil visserligen —, som enligt all
mänsklig beräkning borde ligga utom räck-
* Charcot et Ricliet, »Démoniaques dans 1’Art.»
Den tafla, de särskildt åsyfta, är »St. Ignatii
mirakler» i Wien.
vidden af ett sådant konstnärslynne som
hans. Jag erinrar exempelvis om hans
bedårande vackra »Barn med en
frukt-guirland» i Münchens Pinakotek och
»Jesusbarnet med den lille Johannes» i Wiens
museum (se vår afbildning).
Men Rubens’ universalitet sträcker sig
icke blott till hans konst, utan till själfva
hans personlighet, dess anlag och bildning.
Denne man med det genuinaste
konstnärstemperament man gärna kan tänka sig är
på samma gång en lärd arkeolog, en
systematisk samlare och expert, som brefväxlar
med flere af samtidens lärdaste män
sådana som Pierec, Valavès och P. Dupuy i
Frankrike och Gevaertz i Nederländerna
och sträcker sitt vetenskapliga intresse till
optiken och andra naturvetenskapliga fack.
Han är en ifrig litteraturkännare, som i
sitt palats samlar ett omfångsrikt bibliotek
och som under själfva arbetet i ateliern
— enligt ett samtida vittne — låter sig
föreläsas Plutarkos, Titus Livius, Seneca
eller någon annan af sina klassiska
älsklingsförfattare på latin. Han äger en
förvånande språkkännedom. Utom latinet
behärskar han franska, italienska, engelska,
holländska och spanska. Han är en
fulländad världsman, som håller »salong» i
sitt Antwerpen-palats och som genom sina
kunskaper och sin praktiska förmåga,
genom älskvärdheten i sitt väsen, sitt på
samma gäng förbindliga och kloka, franka
och behärskade sätt i uppträdandet vinner
gehör hos de styrande i landet, ända
därhän att han i flere år af dem användes i
viktiga diplomatiska beskickningar.
Jag tillstår, att jag finner vissa moderna
konst- och litteratur-historiker lägga en ofta
öfverdrifven vikt vid det biografiska, vid de
respektive konstnärernas yttre och rent
personliga lefnadsöden. I ett slags hyperestetisk
öfverskattning af konstnärspersonligheterna
såsom »öfverklass-människor», såsom de
egentliga fullt förverkligade eller åtminstone
af naturen tillämnade människoidealen,
relaterar man i okritisk beundran deras privata
göranden och låtanden in i de minsta
detaljer, hvilkas direkta sammanhang med
deras konst just i dess viktigaste punkter
ofta är mycket vanskligt att uppvisa. Nej,
en konstnärs egentliga betydelse ligger i de
verk, han utför. Men å andra sidan, ju
rikare och mäktigare en konstnärsperson-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
