Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Peter Paul Rubens. Af Georg Göthe. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER PAUL RUBENS.
343
«kulle kunna arbeta med lätthet och ej
•skämma sin hälsa.» Tack vare denna
■soberhet kunde han nästan omedelbart efter
middagen återtaga sina penslar och arbeta
i sin atelier till klockan fem, hvarefter han
steg till häst — han ägde ju ett präktigt
stall ■—- och gjorde en promenadridt
utefter fästningsvallarna eller utanför staden.
Återstoden af dagen ägnade han åt sin
familj och besökande vänner, som ofta
kvarbjödos till supén. Hans bord var
godt men ej luxuöst, »ty han hyste stark
motvilja för vinets och köttets öfverdriften
liksom för spel», säger samme biograf.
Kunskapsrik som han var och
mångintres-serad, konverserade han gärna, lifligt och
väl i allehanda ämnen men afskydde
»frivoliteter och skvaller». Tilläggom, att
•denne praktiske filosof, denne kristne stoiker,
utanpå sitt hus låtit inrista tvenne latinska
sentenser, af hvilka den ena, lånad från
Juvenalis, lyder så: »Bed, att du må få en
sund själ i en sund kropp, styrka i sinnet
■och frihet från dödsfruktan. Fly vreden,
åstunda intet.»
Dessa motsatser hos Rubens bero
naturligtvis i första rummet på, att han var
•sin tids son. Människan och
människovärlden ha i alla tider varit fulla af
motsägelser. Det är kulturens uppgift att alltmera
försona dem. Den kulturela utvecklingen
är ej blott extensiv utan också intensiv,
ej blott centrifugal utan också centripetal.
På samma gång den vidgar sitt område
och ger sitt berättigande åt alla naturliga
krafters fria spel, sträfvar den att bringa
dessa i harmoni och låta dem inifrån
genomträngas af en högre enhet. På ett
mindre utveckladt, mera omedvetet
själsstadium kunna skarpa motsättningar rätt
godt trifvas tillsammans, utan att
människan lider af eller ens märker deras
motsägelse. Ju mera medvetenheten stiger och
själfkritiken vaknar, dess känsligare blir
hon därför.
För medeltiden med dess asketiska
anläggning och dess ringa mått af
själf-reflexion föll det sig tämligen lätt att ordna
världen. Man accepterade utan vidare den
radikala skillnaden mellan en helig värld
och en profan. Man omgjordade den förra
med yttre och inre klostermurar och lät så
den andra hållas bäst den gitte med sitt
våldsamma tummel af drifter och passioner.
Det är lätt nog att genomföra enhet i sin
lifsåskådning, när man innesluter sina
intressen inom en trång krets! För medeltiden
var detta en historisk nödvändighet. Värre
blef det, då en ny tid kom med renässansen,
som på många punkter nedref murarna
mellan de två världshälfvorna, då det
frigjorda naturlifvet i antikens förskönande
dräkt segerrikt gjorde sitt värde gällande
äfven för den högsta och frommaste kultur
och inträngde i kyrkan själf. Odlingens
rike blef större och ljusare, mindre
asketiskt, mera världsomfattande, mera
»världsligt». I stort sedt vidhöll nog kyrkan sin
politik att ställa sig, sin auktoritet och sitt
lärosystem utanför eller ofvanför världen.
Men med den psykologiska klokhet^ och
den lätthet för kompromisser utåt, som
alltid utmärkt den katolska kyrkan, rättade
hon sig efter tiden och ådagalade en långt
drifven tolerans, som bland annat visade,
hur litet ömkänslig man var för de inre
etiska motsägelser, hvari man mångenstädes
råkade.
Rubens, barockkonstnären, lefde på en
tid, då katolicismen i hans hemland tog
ny fart efter det reformerta anlopp, som
den segerrikt afvärjt, då det ena nya stora
templet efter det andra byggdes upp i ljus
och festlig, tämligen profan palatsstil och
smyckades med en prakt, som motsvarade
ritualens ökade pomp och ståt. Till
utsmyckningen hörde icke minst de stora
färgglada dukar, som i stil med det öfriga
skulle dekorera genom sin prakt och fängsla
åskådarnas fantasi med sina liffulla
kompositioner, stor sak om sedan de heliga
ämnena icke alltid blefvo så värst fromma eller
ens kyrkliga i sin uppfattning och sin
stämning. Och ännu profanare hållning
fingo helt naturligt målningarna i de
världsliga palatsen.
Det var för dessa lokaler och beställare,
det var för kyrkorna och furstarna som
Rubens och hans atelier utförde sina flesta
stora målningar. Och säkerligen var
konstnären ej mera medveten om eller känslig
för den sällsamma motsägelse, som ofta
nog fanns mellan ämnet och dess uttryck
eller mellan uppfattningens simpelhet och
de konstnärliga finheterna i utförandet, än
de stundom högt bildade mäcenaterna voro
det. De frommaste teologer på den tiden
icke endast citerade i sina dissertationer
bibeln och den hedniska mytologien om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
