Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från operan och konsertsalarna. Af Magnus Josephson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
MAGNUS JOSEPHSON.
operascens tiljor, där äfven »Valkyrian» då
och då aflagt ett mera flyktigt besök.
Början gjordes förliden vår med »Den
flygande holländaren , detta friska och
tändande verk, som den unge maëstron skref
nästan midt i det stora världsvimlet och
som också verkligen här och hvar genom
italienska eller meyerbeerska anklanger
röjer den kosmopolitiska miljö, i hvilken
det såg dagen. Och dock ligger det
däröfver något af denna den tyska sagans
kyska romantik, som man sedermera så
ofta återfinner hos Wagner och hvarigenom
han kanske bäst visar sig som Webers
rättmätige arftagare.
I »Mästersångarne», som komponerats
mer än tjugo år senare, har han lämnat
sitt kanske största mästerverk. Det är, har
man sagt, delvis sin egen historia, Wagner
här skildrat. Man har till och med gått
så långt, att man på fullt allvar velat
identifiera Walther med Wagner, Sachs med
Spohr, den ende af de gamle mästarna
som visade Wagner mer afgjord vänlighet,
Beckmesser med Hanslick o. s. v. En
dylik uttolkning faller naturligtvis på sin
egen orimlighet. Men väl är det tydligt,
att Wagner velat skildra, hur banbrytarna
inom konsten med sina nyheter i början
revoltera sinnena och endast väcka
förargelse men så småningom finna full
förståelse och segra med snillets makt, och
därigenom har han ju äfven gifvit en
skildring ur sitt eget lif, såsom för öfrigt alla
stora diktare i alla tider gjort, d. v. s.
förargelsen hade han nog upplefvat, men
segern lät ännu vänta på sig. Han hade
emellertid icke varit den han var, om han
ett enda ögonblick tviflat på denna.
Själf-känsla var nu något hvarpå man minst af
allt kunde förebrå honom att lida brist.
Redan då han som ung okänd man med
två akter af Rienzi i portföljen anlände
till Paris och där omkring sig samlade en
liten tillgifven krets af bekymmerslösa
konstnärssjälar, hvilka han fängslade
hufvudsakligen med sina blixtrande umgängesgåfvor,
redan då omnämnde han alltid — enligt
samtida vittnesbörd —• alla dåtida stora
musikaliska talanger och personligheter
halft omedvetet såsom sina jämlikar. Så
säker var han på sitt då ännu slumrande
geni. På så vis har han kanske, utan att
själf veta därom, i »Mästersångarne» gifvit en
apoteosering öfver sig själf och sin gärning,
på samma gång som han därmed skapat
ett fullt objektivt konstverk, en skildring
af gångna tiders seder, understundom kanske
blott gifven med alltför pretiös lärdom, så
som i Davids långa redogörelse för alla
mä-stersångarskråets dikt- och vers-slag. Dylika
ställen af väl enbart antikvariskt värde
finner man understundom äfven i Wagners
andra verk.
Det är de hederliga handtverkarna
i den gamla staden Nürnberg, där
mäster-sången fortlefde kraftig ännu på 15- och
1600-talen, och i deras midt
folkskalden Hans Sachs, hvars skrifter kunde
ingifva till och med Goethe intresse och
beundran, hvilka här framställas. Wagner
har här skrifvit sitt på en gång mest sundt
realistiska och kanske mest blomstrande
poetiska drama, hvars stämning naturligen
ytterligare förhöjes af den underbara
musiken, så äkta tysk som kanske i intet
annat af hans verk. Äkta tysk både i de
med oöfverträffad instrumental konst
framtrollade stämningsdagrarna under
midsommarnatten — nästan hela andra akten är
i detta afseende ett verkligt underverk —
och i den kärntyska kraft och »Wucht»,
som visar hvad Wagner lärt af den gamle
tyske mästersångaren Sebastian Bach. Hela
musiken är för öfrigt ett enda
filigransar-bete, åstadkommet med den mest
minutiösa konst. Man har exempel på att
personer, uppfostrade i en ensidig kult för
de klassiska mästarnas musik, och hvilka
icke förut rätt förstått sig på Wagner,
blifvit hänförda af »Mästersångarne». Det är
nog flere än Brahms som blifvit omvända
af detta enastående musikaliska folkdrama
och med hyllningskransen i hand vallfärdat
till Mästersångare-komponistens graf.
Allt detta visste åtminstone de
intresserade på förhand. Men hvad man icke
visste, var hur Operan skulle kunna gifva
detta i så många afseenden svåra och
fordrande verk. Till allmän och glad
öfverraskning blef utförandet emellertid icke
blott så utmärkt det med våra resurser
väl kunde bli utan äfven i det hela så
förträffligt man gärna kunde önska. Som
helhet kanske det mest lyckade utförande
något Wagnerverk fått hos oss. Och detta
till trots eller kanske just på den grund,
att man vågat dela ut viktiga partier till
helt opröfvade krafter. Jag tänker då
framför allt på herr Lejdströms Hans Sachs,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
