Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från operan och konsertsalarna. Af Magnus Josephson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN OPERAN OCH KONSERTSALARNA.
353
Wagnernumren, framför allt
Mästersångare-förspelet, verkade i detta återgifvande
vederbörligt tändande. I Beethovens
tripel-konsert, en nyhet å våra konsertprogram,
fick man beundra hr Zetterqvists stil och
virtuositet samt hr Stenhammars fina och
nobla spel. Violoncellist var hr Linde,
som debuterade med framgång och
särskildt utmärkte sig för en vacker ton i
sitt instrument, om han också icke hade
samma artistiska afslipning i sitt spel som
hr Trobäck, som denna vinter låtit höra
sig vid flera konserter, och hvars talang
det är att önska måtte på allvar komma
vårt musiklif till godo. Hofkapellets
violoncellister kunde behöfva en sådan
förstärkning. Tripel-konserten, buren af denna
gudomliga inspiration, denna eldiga flykt, som
hos Beethoven sällan eller aldrig förnekar
sig, skänkte stort nöje, iiksom äfven den
suite af Bach för stråkar och flöjt,
hvarmed konserten inleddes. Af dessa
söndags-matinéer har det musikaliska Stockholm
nästa vinter mycket att vänta.
A symfonikonserterna har den
egentliga uppseendeväckande nyheten utgjorts af
symfoni af Bruckner (n:r 7, E-dur),
hvarmed, liksom med det senare af filharmoniska
sällskapet gifna Te Deurn, hr Stenhammar
hos oss introducerade denne så mycket
omtalade komponist. Det myckna ovanliga i
symfonien kunde man under ett enda
åhörande knappast smälta. Så mycket märkte
man emellertid, att man stod inför något
märkligt och nytt, som man gör orätt i att
vilja mäta med häfdvunna mått. Kanske bör
man tills vidare betrakta Bruckners
skapelser som inkommensurabla, alldeles som
man i Uppsalapoetiken får göra med några
af den sköna litteraturens allra sublimaste
verk, t. ex. Dantes komedi, hvilka det icke
går att få in under någon af de häfdvunna
benämningarna. Bruckner visar i
orkesterbehandling och idéer frändskap med Wagner
men har i hela sin stil något strängt, som
nästan för tanken på de gamle italienske
förklassiske mästarne på den tid, då
kontrapunkten ännu var ändamål i stället för medel. En
imponerande företeelse denne gamle
organist, som i naivitet liksom i fromhet för
tanken på fader Haydn, och som, utan
tanke på möjligheten af deras utförande,
endast för att tillfredsställa sitt eget
ska-parbehof och sin skönhetslängtan, skrifver
den ena symfonien efter den andra, till
Ord och bild, ç:de årg.
HANS WINDERSTEIN.
dess de nått samma antal som
sånggudinnorna, då döden stäckte hans
verksamhet, liksom den gjorde med Beethovens.
Blott så mycket kan man redan nu säga,
att när världen hunnit på allvar tillägna sig
alla dessa verk så, som den sedan många
år gjort med Beethovens symfonier, betyder
, det säkerligen en oerhörd landvinning för
musiken. Den långsamma mellansatsen i
E-dur-symfonien i form af variationer, hvilken
af Bruckner betecknades som elegi vid
Wagners död, är ett af de sublimaste
orkesterstycken. Prägladt af en oerhörd kraft
och hänförelse, än stormande och
gigantiskt, än mildt som en stilla susning, är
Bruckners »Te Deum» också ett märkligt
verk, ett af dem som verkligt rikta oss
med nya och starka intryck. Bredvid
denna väldiga lofsång förefaller Verdis
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
