Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från operan och konsertsalarna. Af Magnus Josephson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS JOSEPHSON.
354
:>Te deum», som ju också stått på
dagordningen, tomt och operamässigt. Verdis
»Stabat» bibehåller sig bättre, dess lidelse,
som ger sig luft i starka, dramatiska
accenter, verkar äkta och mildras af melodier,
sådana som man sjunger dem i södern och
som Verdi frambragt i sådan rikedom men
som nordbon har så svårt att fatta,
därför att de uttrycka känslor på så olika
sätt mot det, hvari man i ett kallare
klimat är van att kläda dem. Hör
»Tra-viata» sjungen af italienare, och du skall
ej längre tänka på positivet!
Dvoraks »Stabat mater», som
introducerades af musikföreningen, visar oss en
tschekisk madonna, som icke har öfver sig
det soliga skönhetsskimmer som de, hvilka
dyrkas i skönhetens äfven tonskönhetens
land, ej heller den konstfulländning som
de,, hvilka frambragts af de klassiska
mästarna. Dvorak är intressant, när han står
på tysk botten, såsom i flera af hans
orkester- och kammarmusik-verk är fallet;
mest fängslar han i de slaviska danserna,
som äro och blifva hans mästerverk och där
han tycks göra skäl för hedersnamnet
Böhmens Söderman. Framför Dvoraks andliga
saker är oändligt att föredraga den senares
mässa, som är mera originel och sinnligt
tonskön. Dvorak tycks oss trots alla
italienska anklanger ofta bizarr, något som
ofta händer de slaviska komponisterna.
Hans »Stabat mater» kom mig rent af att
längta efter den store virtuosen Rossinis
åtminstone sinnligt smekande tolkning af
denna text. Före Dvorak spelades
Beethovens violin-konsert, alltså musik af den
rätta sorten, af fru Neruda-Norman, alltså
af en artist med den rätta stilen. Hur
denna stora konstnärinna spelade det
visserligen himmelskt sköna largettot? Som
musikens genius själf kunde ha gjort det.
Hvad under då, att Dvorak sedan ej ville
smaka, ehuru hans »Stabat» i alla fall
utfördes mer aktningsvärdt, än fallet var med
Brahms Requiem å filharmoniska sällskapets
konsert. Denna komposition utmärker sig
för denna milda, halft förklarade blidhet,
som eljes ger karaktär åt åtskilliga bland
hans senare saker, t. ex. klarinett-kvintetten.
För min del svärmar jag nästan mer för
Brahms, då han har ett af sina
humoristiska anfall. Beundransvärdt redde sig
filharmoniska sällskapet med Bruckners lofsång,
där icke kompositionens svårigheter lade
oöfverstigliga hinder i vägen. Vid samma
konsert utfördes ett svenskt oratorium i
fragment, »David och Saul», komponeradt
af P. U. Stenhammar, så när som på den
utmärkt klangsköna instrumenteringen, som
är ett verk af sonen, Vilh. Stenhammar.
Denna komposition intog genom sin friska
och osökta melodiska hållning, som icke
uteslöt åtskillig nobless.
En annan mer uppseendeväckande
nyhet under säsongen var Sjögrens nya
violinsonat, som framfördes på en af Aulinska
kvartettens soaréer och som präglades af
liksom en mild afglans af all den lyriska
rikedom, hvarvid Sjögren så länge vant
oss. I finalen tog kompositionen ett
märkligt uppsving och intog här genom en fin
och skär stämning, som verkade halft orient
men helt och fullt Sjögren.
Af de utländska artister, som gästat
oss, nämner jag denna gång blott madame
Carrefio, denna klaver-valkyria som förstår
att fängsla icke blott med sin gnistrande
och fradgande virtuositet utan äfven med
sin fina esprit. Bor öfrigt visar hon sig
äfven exempelvis i Bachska orgelfugor från
sin fördelaktiga sida. Litet nyckfullt har
hennes spel alltid varit. Kanske är det
därför som hon alltid behagat mest i
Chopins capricciösa tondikter.
Vår musiksäsong afslutades på ett
glänsande sätt — i Paris, där den svenska
musikens runor fördes med den äran af
hrr Nordqvist och Forsell, att icke tala om
våra komponister, Söderman, Berwald,
Norman, ända ned till de yngste, Alfvén och
Stenhammar. Af de mera representativa
namnen saknas blott ett, Sjögren. Att man
med litet god vilja kunde fått med detta
äfven på en orkester-konsert, torde vara
tydligt. Man hade t. ex. endast behöft
ersätta Halléns »Skogsrået» med solot ur
Sjögrens »Bacchanal», och saken hade varit
arrangerad.
Rubensons symfoniska suite är mig
obekant, men lär vara ett vackert stycke, som
vid dess första framförande rörde en
kännare som Aug. Söderman till tårar, efter
hvad det berättas.
Må man hoppas, att konserten till full
evidens visat, att äfven vi, liksom våra
bröder norrmännen, ha musikaliska
konstskapelser af rang att uppvisa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>