Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En ny dansk opera. »Vikingeblod». Opera i 4 akter af P. E. Lange-Müller, text af Einar Christiansen. Af Gustav Hetsch. Öfvers. från författarens manuskript. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
GUSTAF HETSCH.
en af de naturer, som äro riktade mot
konsten i vidsträckt mening, en af dem,
hvilkas hjärtan känna varmt för allt som
är skönt, hvilkas själar vibrera för hvarje
intryck och hvilkas fantasirikedom af sig
själf omsätter sig i konstnärliga former.
Han har hvad man kallar »ett poetiskt
gemyt».
Men hans värme är bunden, den är
latent tillstädes i allt hvad han skrifver;
den flammar icke upp som ett bål, den
brinner som en stilla glöd. Han känner
helt och hållet personligt och uttrycker
sina känslor lika personligt. Han har sin
egen fysionomi och kännes igen på den
bland hundrade. Denna fysionomi verkar
icke genom stora drag, ej heller genom
tillagad originalitet, utan genom sin
reserverade förnämhet, sin rädsla för ihålig effekt
och sin nästan kvinnliga sensibilitet.
Där är en ständig stilla hänryckning i
hans musik, en skälfvande stämning, som
måste fortplanta sig till hvarje mottagligt
sinne. Hans konstnärliga kräsenhet hänger
ihop med hans fina natur och högt utvecklade
kultur och är så långt som möjligt från det
fin-de-siècle-blaserade. Om han icke hade
varit sä äkta och så ärlig, skulle hans
romanser icke ha förmått gripa ens hjärta
så som de göra. Och på den lilla sångens
område har den danska musiklitteraturen
visserligen lika bra men inga bättre verk
att uppvisa.
Lange-Miillers stora företräden som
lyriker ha hittills utgjort lika stora brister
hos honom som dramaturg. Hans styrka
ligger i den intensiva stämningen. Mer
än de allra flesta nu lefvande
kompositörer absorberar han i sig poesien i den
dikt han vill sätta i musik. Och när det
poetiska innehållet har blifvit hans eget,
slår det ut i tondikter, där hjärtat klappar
och själen skälfver.
Men en opera är icke endast
stämningsbilder och kan på grund af sin natur
icke vara det. Den dramatiska
uttrycks-och formförmågan, det knappa talet, den
snabba stigningen mot en
kulminationspunkt, hela den konstnärliga ekonomi, som
kan bli nödvändig på scenen, besitter
Lan-ge-Müller i långt mindre grad. När han
skrifver operor, befinner han sig därför
i grunden utanför sitt egentliga område,
på sidan om sina bästa, mest personliga
möjligheter. Och fastän det kanske för
mången låter som en parodox, kan det
dock sägas, att han är for fin för att
kunna skrifva starkt verkande operamusik.
Den omsorgsfullt ciselerade detaljen,
det minutiösa filigransarbetet, som utgöra
den lilla musikformens bästa egenskaper
och som särskildt utmärka just hans
romanser, kan han tyvärr — om än helt
naturligt — icke låta bli att öfverföra på
scenen, där det ju först och främst gäller de
breda linjerna, som strax falla i ögonen,
de starka, klara färgerna, som kunna ses
på afstånd.
I hans föregående operor försvagades
effekten af allt detta myckna detaljarbete,
som hindrade de stora konturerna att
tydligt framträda. I detta afseende har
man emellertid att notera ett stort och
glädjande framsteg med »Vikingeblod».
Enskildheternas vimmel stör icke
helhetsintrycket; de många musikaliska idéer, som
kommit till användning i andra planet,
röfva icke ljus och luft från den stora
bärande idéen, kring hvilken de gruppera sig.
De äro där och göra sin verkan,
frambringa denna egendomliga, specielt
Lange-Mtillerska tunga, stundom rent af
bedöfvande doft; men de trötta icke åhöraren
genom att splittra hans uppmärksamhet.
Om jag minnes rätt, var det i
kantaten vid invigningen af den nordiska
indu-stri- och konstutställningen i Köpenhamn
1888 som Lange-Müller först fick fram
de breda linjerna, den stora, imponerande
effekten i ett monumentalt verk. Nu i
»Vikingeblod» har han åter lyckats skapa
den. De som ha glömt bort kantaten
måste ha blifvit i hög grad öfverraskade
af att höra de präktiga, konstmässigt och
ändå så naturligt byggda körfinalerna i
»Vikingeblod». De af lyrisk värme, af fin
och äkta stämning genomströmmade scener,
där det lides och bedes, älskas och längtas,
hade kompositörens hela särprägel; men
en så gripande högtidlighet, ett så sublimt
betagande, nästan gluckskt uttryck för
smärta och förtviflan och en så energisk
och pregnant karaktäristik af det manliga
och starka var man icke förberedd på hos
den annars så bleke och stillsamme
kompositören. Desto större och djupare blef
intrycket.
Operan har sina svagheter, icke endast
i anläggningen utan äfven i utförandet af
Lange-Miillers hand. Texten, som herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
