- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nionde årgången. 1900 /
358

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Viktor Rydbergs Varia. Af Hellen Lindgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

358 HELLEN LINDGREN.

i dessa tvenne delar vidröras. När man
ser, med hvilken pietet professor Warburg
ägnat sig åt framletandet af dessa
uppsatser ur gamla tidningsårgångar och
författarens egna manuskript, ett värf som varit
förenadt med ej ringa möda och verkställts
på ett sätt, som är höjdt öfver allt beröm,
får man bestyrkt den uppfattningen, att
Viktor Rydberg var som snille en lycklig
man, därför att han hade många
förstående beundrare. Han hade naturligtvis,
som män af hans proportioner i
allmänhet, den vanliga hosiannakortègen, som
följer berömdheter, men dessutom hade han
hjärtevänner, trogna forskare, ödmjuka
adepter. Denna andaktsfulla beundran för
honom var ett verk af hans personlighet och
ingenting oförtjänt — den berodde på det
allmänmänskliga i hans fysionomi, som
icke hade något drag af snillets
frånstötande högdragenhet. Hans storhet var
visserligen en glänsande storhet, som ådrog
sig hopens beundran, men det var aldrig
en storhet för dagen. Aldrig ett ögonblick
var känslan af kungamantelns förpliktelse,
af representationsskyldighetens
öfvermän-niskorol en faktor i hans lif. Alltid
gentleman, ofta — om man vill kalla det så —
komiskt ödmjuk inför en hjälpsökande —
äfven en sådan, som framställde
måhända oförsynta anspråk på hans
hjälpsamhet som litterär landsfader —, kunde han
också vända sin rygg mot all mänsklig
celebritet, när den icke behagade honom
eller när han skulle göras till föremål för
banal nyfikenhet och ville vara fri och
tillhöra sig sjàlf.

Af denna mångsidiga mänsklighet hos
honom ger oss just »Varia» ett fylligt uttryck.
Jag kan här endast antyda detta för att
sedan öfvergå till det personliga
grundackord, som genomströmmar dessa tvenne
delar. Man letar således här ej förgäfves
vare sig efter för honom högst
egendomliga naturvetenskapligt populära uppsatser,
t. ex. Ur natnrens bok, eller mera
tillfälliga bidrag till dagskrönikan, t. ex. den
kvicka och briljant elaka artikeln -— en
af Rydbergs få elaka — om Ortodox
bibeltolkning, riktad mot ortodoxismen af
schartauansk tillskärning, eller ytterst
djupgående behandlingar af filosofiskt innehåll,
hvarom mera sedan. Bland citat, som
skulle kunna anföras som specielt
kännetecknande för hans uppfattning af de vi-

tala lifsfrågorna, 0111 blott utrymmet tilläte
det, kunna vi hänvisa till II: 5 7 om Guds
tillvaro (ett skoltal på Djursholm), II: 473
om Kristusidealet (i brefvet »om
spiritisti-ska fenomen och spiritismen»). Det ligger
mycket af safven i Rydbergs personliga
vårkraft och personliga lif i vissa
uttalanden, som röra exempelvis hierarkien, såsom
när han, i ett utlåtande om positivistisk
litteratur, angående Comtes förordande af
en hierarkisk ordning äfven i positivismens
kyrka och församlingsorganisation
anmärker, att han icke besinnat, att han därmed
i sitt system »upptagit det farligaste
anti-humana element, som häfderna känna». I
sammanhang härmed må en liten händelse
berättas, som bestyrker Viktor Rydbergs
fruktan för det antihumana i den
förblin-dadt högkyrkliga uppfattningen. Till min
gränslösa förvåning såg jag för ett par
månader sedan af en tidningsnotis, att en
statskyrkans präst i en sydsvensk
församling haft panna att i en predikan
förkunna, att människans tyranni öfver
djuren eller dessas lidande som trälar under
människan var ett dem ådömdt straff af
den Högste för deras synd att vara djur,
att deras undermänsklighet, deras osjäliga
natur med andra ord, gaf människan
rättighet att pålägga dem ett tungt slaflifs ok
och plågor. Detta är ju just hvad
Rydberg låter mäster Lars,
reformationsfanatikern i »Vapensmeden», förkunna, och det är
en . afbön jag gör till Viktor Rydbergs
skugga, när jag bekänner, att jag trodde
detta drag vara alltför groft barbariskt, en
afsiktlig karikatyr, som icke kunde
förekomma i verkligheten eller som
rättrogen-hetsargument. Det är nämligen tydligt, att
Rydberg hämtat det ur nittonde
århundradets lefvande verklighet bland de
prästtyper, som omgåfvo honom. Af detta lilla
drag ser man, huru mycket af hans lifs
erfarenhet är nedlagdt i hans skriftställarskap.

Närmare äro grunderna för hans
motvilja mot kyrkligheten i dess trängsta
former utvecklade i hans strid för Ignell och
i den förträffliga utredning af den
apostoliska kyrkans lärobegrepp och grundtankar,
som bär namnet Om kyrka och
prästerskap, där han starkt drar i härnad mot
det prästerliga läroämbetet som en
statsinstitution och där man kan söka
motiveringen till en af Rydberg hela lifvet
igenom omfattad älsklingsåsikt om mänsklig-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1900/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free