Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Viktor Rydbergs Varia. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
HELLEN LINDGREN.
att upptäcka Gud — desidera ardua,
desidera Delim l
Öfver alla dessa uppsatser sväfvar just
den nyss angifna förvissningen som ett
idealismens evangelium, den starka trons
hoppfullhet. Men därjämte också något annat:
det polemiska draget. Detta är dels
riktadt mot materialismens påstående om en
kamp för tillvaron, hvilken med våld och
list som medel sätter framgången som mål,
dels ett mothugg mot sensualismen, hans
protest mot sinnlighetens krafter till
förmån för den förnuftskraft, som ligger i
själfbehärskningen, måttligheten, dygden
som den enda sanna lyckan. Denna ideala
tanke, höga tro, starka längtan är det ett
ständigt behof för honom att förkunna som
människosläktets skatt af hög visdom och
romantisk segerfröjd, en hägring hvilken
skymtar bakom dimmorna, en hjälp hvilken
besegrar frestelserna — människornas
ökenvandringsmål.
Med allt detta är han långt ifrån
någon naiv idealist, ytterligt modfälld kan
han ofta vara, och de religiöst troendes
menlösa förtröstan och underverksglädje
öfver en som ren gåfva från höjden skänkt
lycksalighet tror han ej på. Alltför väl
vet han, huru alla mänskliga
inskränkningar och materiens band tynga och
förvilla kampen för både sanning, rätt
och skönhet på alla områden. Det var
det nattskymningsspöke, som ibland ville
hölja världen med Ragnaröksdimmor.
Martyrerna och lidandet spela därför en stor
roll i hans tankevärld, på jorden finnes
strid och sorg, men han tröstar sig
därmed, att hjältemodet funnes icke, om
motståndet och dessa fientliga makter icke
funnes. Prometheustanken om ljusbringaren,
hvilken straffas af tidsguden som för ett
brott, när han vill frälsa — denna tanke
blir en af hans allra käraste. Det blir
också därför som en af hans dystraste
dikter heter »Oro» och därför som legenden
om den flygande holländaren — det skepp
som aldrig får hvila —, går igen i ett af
hans poem.
Han är alltså på sitt särskilda sätt
melankoliker på samma gång som
sangviniker, evolutionist och den eviga
utvecklingens förkämpe lika väl som den goda
aningens troskämpe. Men själfva lifvets gåta
är för honom löst i samma ögonblick en
människas själ i en storsyn sammanfattar
lifvets spridda fenomen i en möjlighet af
att skåda fullkomningen bakom det
närvarandes brister, att se Gud i naturen, idéen
som stående öfver slumpen och ett ändamål
bakom det tillfälliga. Därför är han också
estetiker, så ifrig att kämpa för att
fantasien är den högsta sanningen och att det
ligger en viss gudomlig storhet i
vågstycket att kämpa för mål, som ligga blott
inom reformatorns eget bröst. Därför älskar
han gossemodet — den lille pojken, som
kämpar mot en storväxt drummel, som
förtrycker, är redan en storhet i sin genre,
ett exempel på andens glada makt, och
Gud i himmelen njuter af denna syn, säger
han en gång.
För att slutligen kasta en blick in i
Rydbergs allra heligaste — den verkstad,
där han var vapensmeden mot
darwinismen eller den mekaniska
världsförklaringen, måste vi helt summariskt söka
klargöra, hvar stridspunkten ligger och
hvarifrån sannolikhetsskälen och bevismaterialet
å bägge sidorna möjligen kunna hämtas. Om
vi skulle vilja sammanfatta tvisten i ett enda
ord, skulle vi kunna säga, att den rör
världens ursprungsbeteckning. Ur Viktor
Rydbergs åsikt framgår, likasom ur all idealisms,
att ursprunget till lifvets fenomen är att
söka i det andliga. Man får föreställa sig
världsdaningsprocessen i analogi med den
vanliga mänskliga fortplantningen och
födelsen, där det fullvuxna föräldraparet ger
lif åt sitt barn, där alltså hvarje nytt
släktleds barndom, d. v. s. dess svaghetstillstånd,
stått under skydd af en högre makt,
föräldramakten, och känt sitt andliga innehåll
likasom utströmma och vara ett arf från de
gamle. En sådan härstamningskänsla från
en andlig fader — ett andligt väsen —
är för idealismen förklaringen på det
andligas förekomst. Det högre lifvet har tändt
det lägre lifvet: vi hafva aldrig med våra
kroppsliga ögon sett alla väsens andlige
fader, men vi känna honom, vi ha ärft
något af honom: »I honom lefva vi, röras och
hafva vår varelse» är ett bibelspråk som
Rydberg ofta citerar.
Häremot står nu materialismens tro på
hvad man kanske kortast kunde kalla
själf-utveckling. Från lägre till högre, sådan är
gången, förklarar den. Lifvet börjar i de
lägsta former och kämpar sig fram till allt
högre. Hvad vi kunna veta om impulsen
till denna sträfvan är intet annat än blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>