Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - La Fronde. Af Harold Gote. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
HAROLD GOTE.
skildt vill plantera och vårda, är
öfvertygelsen att moralen icke förintas af att
moralbegreppen ändras och ersättas. Äfven
inom etikens rike dö de gamla. Äfven där
ropas: kungen är död, lefve kungen. De,
som vilja behålla ett lik till regent af
fruktan att icke få någon, glömma i hängifven
trohet förgängelsen och förnyelsen. Äfven
det käraste, ehvad det nu är den
gammaldags patriarkalismen, patriotismen,
sedligheten eller äran, skall slitas ur tiden och
få sin efterträdare. Ej blott i sinnevärlden
äro vandringar på kyrkogården ödmjukande
och uppbyggande. Ej blott där måste lik
begrafvas. Må det blott ske med hela
den vördnad man är skyldig det, som en
gång varit lefvande!
Till många kollektiva föreställningar,
som nu icke längre lefva hos individen,
säger La Fronde ett aktningsfullt men
kraftigt: Tack för god vakt, gån i frid! Detta
på undervisningens, den sociala
omdaningens, rättvisans och kärlekens områden.
I en rättvisare maktfördelning mellan man
och kvinna och i en djupare och finare
kärlek dem emellan ser La Fronde
regenererande krafter för Frankrike. Tidningen
skrifver i dessa ämnen modiga och mot de
bigotta, trånga eller lastbart ytliga fraserna
härligt kontrasterande sanningar. Den ger
i bästa mening ordet för dagen.
För den som hoppas på Frankrikes
pånyttfödelse, för den som måste älska detta
rikt begåfvade folk är La Fronde en tröst
och en ursäkt för sympatier, som klokheten
nu kallar förnuftsvidriga. Tidningen ger
en frist; ännu behöfver ingen misströsta
0111 en nation, hvars kvinnliga hälft visar
sig så möjlig för höjande utveckling, så
besluten att i farans ögonblick blifva faran
vuxen.
Varmast bland La Fronde’s arbeterskor
ger Severine en föreställning om
tidningens etiska anläggning. Hennes dagliga
artiklar verka ofta med fläkten af en
morgonbön i deras tycke, som behöfva den
förnyade tron på goda människors tillvaro.
Hennes glödande entusiasm och storslagna
lifsuppfattning ha blifvit många läsares
andliga och nödvändiga näring.
Då hon nyligen skulle genomgå en
allvarlig operation, var oron att förlora henne
universel, och glädjen öfver det lyckliga
genomgåendet tog ett storartadt uttryck. Hon
blir snart en af de ännu fåtaliga journa-
lister och författare, som den internationela
kärleken korar till världsborgare.
Ett prof på hennes stil -— väl förtjänt
att icke öfversättas — är följande farväl
till det svåra året 1898:
»An qui t’en vas, courbé, très las
de-dans la nuit des ères défuntes et des temps
disparus; an qu’on maudit et qu’on dénigre,
je veux que mon adieu t’accompagne et
dise ta louange au seuil du néant!
Tu nous fus bon! Tu nous fus 1’épreuve
nécessaire à discerner — sauf exceptions
rares -— 1’ivraie du froment; et les veules
des vaillants.
On sut par toi lesquels sous des paroles
hardies cachaient des coeurs de lièvre;
lesquels aussi, entre 1’intérët et le devoir, étaient
capables de cette altière vertu: choisir!
Tu fus révélateur; tu forças les åmes
à livrer leur secret. Des timides devinrent
véhéments, guéris de bégayer 1’idée par
1’imposition des poings menaçants! Des
sceptiques se réveillèrent apètres ... 1’on
vit des lannes aux yeux d’Anatole France
devant 1’abnégation de Georges Picquart.
Tu fus surtout — et c’est de cela que
je t’aime: et c’est pour cela que je te
salue! — le »professeur d’e’nergie» dont
notre race, notre génération, notre,époque
avaient besoin! Par toi, l’on connut
1’alternative d’oü surgit la decision; la joie du
geste; l’ivresse du péril .... l’immense
volupté d’affronter les cris de mort et la
bestiale violence des imbéciles! Jamais
autant qu’en ces douze mois on ne se
sentit pius loin d’eux; pius d’une autre
»espèce» en la douceur des fraternités
sur-venues.
Etre un groupe qu’assaille une horde, 6
vieil an, tu nous as fourni eet orgueil
pré-cieux! Maintenant, c’est moins gai: on est
trop.
Mais quoi qu’il arrive, nos bénédictions
t’auront fait cortège et nos mémoires te
demeureront fidèles, an dont le déclin fut
une aube, et gråce å qui nous aurons
res-senti la plénitude de la faculté d’etre, du
plaisir d’exister!»
Men Severine är ej ensam om att
förvärfva sig läsarens vänskap och
tacksamhet. Många af tidningens pennor vinna
det samma. Ty de skrifva med det
underbara bläck, som publiken snart märker
vara deras eget hjärteblod. Att det kan
lysa så djuprödt och kraftfullt, tänker bor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
