Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Zolas nya bok. Af Poul Levin. Öfvers. från författarens manuskript - III - I natten. Af Stefan Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
POUL LEVIN.
sam; den romerske skalden Propertius,
hvilken skref om det i Augustus’ tidehvarf,
som uppvisade alldeles samma fenomen,
har den äkta tonen i en liten elegi,
skälfvande af själfupplefvelsens poesi, — Zola
har först och främst hämtat sitt vetande
från läkarna, och ibland är det som om
sjukdomshistorien hade stigit rätt in i
romanen.
Därför äro bipersonerna bäst lyckade.
Där finnas skildringar af det lägsta
paris-lifvet, som icke stå under de gripande
skildringarna af anarkistlifvet i Paris, och
där finnas sidohandlingar, som ligga i
konstens klaraste ljus.
Men detta förändrar icke
hufvudintryc-ket af romanen. Och därtill kommer, att
den på den afgörande punkten är oklar.
Menar Zola verkligen på allvar, att vi skola
rifva ned städerna och flytta ut på landet?
Han låter bokens vise man säga det: vi
måste öfvergifva städerna för att lefva
landsbygdens kraftiga och fruktsamma lif — det
är Rousseau om igen, ända till krafvet att
mödrarna själfva skola amma sina barn.
Det föres vidare i boken en kamp mot
republiken. »Ett folk kan icke lefva
lyckligt under en demokratisk konstitution, om
icke sederna äro enkla och lefnadsvillkoren
ungefär lika», men denna sats står
tämligen isolerad, och en undersökning
rörande betingelserna för att människorna
någonsin skola kunna bli lika finner man
icke.
Genom sitt obarmhärtiga blottande af
samhällets sjukdom och genom de vaga
drömmerierna om den nya
samfundsordningen är Fruktsamhet ett märkligt tidens
tecken. Kanske socialdemokraterna komma
att slå mynt af boken, det är möjligt, både
därför att dess polemik liknar deras och
därför att dess framtidsprogram är lika vagt
som deras. Men till ett återupptagande af
den där gamla diskussionen inbjuder verket
icke, emedan det hvarken genom sina
rä-sonnemang eller genom sin konst lägger
några nya värden i dagen.
Boken är agitation. Orimlig, opoetisk,
ensidig som en agitators svada, tröttande
som den genom sina eviga upprepningar.
På det sättet öfvertygas ingen, och lifvets
gång förändras icke genom sådant. Hur
skulle också den kamp mellan viljorna,
det sträfvande mot olika mål, olika lycka,
olika ansvar, som är lifvet, kunna hejdas
af ett klubbslag — ett klubbslag i luften!
I NATTEN.
AF STEFAN JOHANSSON.
I natten, gyllenblå och sval,
när skimret i dess högtidssal
min vandring lyckliggör,
af rymdens klocka, djup och mild,
som klämtar ljust i månens bild,
en fjärran ton jag hör.
Det kännes som ett hjärta slog
i susande och enslig skog,
i dunklet under skyn,
som djupt i nattens tystnad flöt
en gyllne flod och drömlikt göt
sitt ljus i vandrarns syn.
Men långt på fjällets öde stig
en sorgsen stämma ropar mig,
jag känner den så väl.
I tystnadens och dimmans skrud
den är ett ensligt återljud
af trängtan i min själ.
Du strålande och bleka natt,
ett guldstoft af ditt drömlifs skatt
har fallit till min strand
och ger en öfverjordisk fred
åt drömmarns dunkla vandringsled
och rymdens ljusa land!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
