Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En aristokratisk tidningssskrifvare och hans familj. Bild från Gustaf III:s tid. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
OSCAR LEVERTIN.
icke Criticomanien existerade. Ehuru mycken
Philosophie, ja ehuru mycken egenkärlek man
ock måtte äga, så förloras tålamodet genom
myckenheten af flugor, som sätta sig på de
bästa arbeten. Mediocriteter njuta icke bättre
öde. De uslaste, de magraste luder uppsökas
af kråkor, och Critiquen brummar en auctor
för öronen, så han blir döf.
Mig skulle således snart hända detsamma,
som skedde med Engelska musicanten, som
enragerad af skärsliparne, åkarne, hundarne,
springande tiggarne och skalmejblåsande
skol-pojkarne, som på en gång uppfyllde hans gata,
öppnade sitt fönster, slog fiolen i väggen och
satte sig på krogen att supa.»
Dess mer man arbetar i ett fack,
tillfogar Josias Carl, dess vidsträcktare
perspektiv öppna sig för ens blickar, och
i ord, som visa en för tiden ej vanlig
blick för de vetenskapliga problemens
svårlösthet och sammanhang»-tolkar han,
hur sanningsforskaren dagligen nödgas
ändra sina begrepp och till sist fattas
af ovisshet genom öfvertygelsen om alla
sina förra misstag. »Tänk, hvad
humilia-tion att nödgas bli sin egen criticus, sin
egen kråka och sitt eget luder.»
Dessa betraktelser från år 1779 visa
emellertid, att Josias Carl i sitt sinne dock
hvälfde planer att framträda som
samhällsgranskare. Ögonblicket var
gynnsamt. Ett starkt oppositionelt vinddrag
fläktade just vid denna tid öfver Sverige.
Stockholms-Posten hade året förut
begynt sin hårda upplysningsstrid, och
de märkliga artiklar mot regeringen och
konungen, som Publicola Halldin — denna
kuriösa blandning af frihetskär
förståndskritiker och halfförryckt svärmare,
hvilken förtjänade en biograf — där inryckt,
hade liksom öppnat en ventil för den
missnöjda opinionen. 1778 års riksdag
hade för Gustaf III knappast blifvit mer
än en »succés d’estime», under hvilken
motstånd af alla slag lurade.
Tvistig-heterna inom konungahuset (med
anledning af Gustaf IV Adolfs födelse) inbjödo
till närgången kritik. Frihetstidens, aristo-
kratiens gamla agg mot konungadömet
var ingalunda utdödt. Men mer än vid
alla dessa punkter fäste sig Josias Carl
vid den fientlighet mot konungens
ekonomiska politik, som gjorde sig gällande
öfverallt. Gustaf III och Carl Scheffer
sökte på upplysningstidens vis genom nya
förordningar bekämpa gamla fördomar
och lossa på gammalt skrå- och
ståndstvång, men kanske också på
upplysningstidens vis icke alltid med riktigt förstånd
på gifna förhållanden och traditioner.
Josias Carl kände väl den allmänna
opinionens mening. Han var dessa år under
vintrarna i Stockholm och deltog flitigt
i sällskapslifvets »assembléer, formerade
af vackra flickor och unga männer, allt
under protection af gamla förnäma fruar
och stora cordons», och på landet var
han i liflig beröring med traktens
godsägare. Stödd i sitt eget fronderi af sin
omgifning och uttröttad på sin rol som
statsman pä expectans, beslöt han att
kasta sig in i fejden, och i december 1779
finna vi egendomsherren från Segersjö i
Stockholm i den öfverraskande
ställningen som redaktör för en politisk tidning,
»Sanning och Nöje». Tidningens första
nummer utkom den 9 december 1779,
dess sista den 10 juni 1780, men under
sitt korta lif lät bladet ovanligt mycket
tala om sig, och dess tons skärpa och
angreppsskicklighet intygas bäst däraf,
att den gaf anledning till en inskränkning,
i tryckfrihetslagen. Tidningen
annonserades som utgifven af sällskapet »Pro
Veritate», och till medlemmar af denna
stridbara sanningsorden hafva enligt
Wieselgren räknats kommerserådet Joh. Jac.
Westberg (1717—1786), det högst
underbara originalet, den aristokratiske
penn-fäktaren P. Tham på Dagsnäs, Gjörwells
ungdomsvän, den poetiserande
landtjun-karen Knut Leijonhufvud, Publicola
Halldin, skalden G. F. Gyllenborg m. fl. Af
Josias Carls bref rörande tidningen får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
