Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En aristokratisk tidningssskrifvare och hans familj. Bild från Gustaf III:s tid. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ARISTOKRATISK TIDNINGS SKRIFVARE OCH HANS FAMILJ.
37I
man emellertid det intrycket, att
redaktören själf skrifvit det mesta.
»Som du själf säger», — heter det i en
skrifvelse till brodern från början af år 1780 — »vill
det något att fylla 300 blad. Jag har väl någon
hielp af Sellskapet [det var sålunda ingen fiktion
utan en verklig krets af missnöjda] men tyngden
ligger på mina axlar, dels att författa originaler,
dels att corrigera andras. Således skicka mig
af dina lucubrationer till exempel Om ytterligare
Minskning af Helgedagar, Om Barnhus på
landet understödda genom Nådår och hvad mera
du kan plocka ihop. Naturen af detta arbete
medgifver alla slags ämnen af Bornerad etendue.
Skrif eller vertera vackra Bitar ur goda auctorer».
Bland »Sanning och Nöjes» säkra
medarbetare torde man väl sålunda få räkna
brodern Germund Adam, och att Halldin
samt Lidner skulle medverka är också
bestyrkt. (Gjörwell.) De öfriga medarbetarna
torde ej hafva dragit stora strån till
stacken. I mars 1786 skrifver Josias Carl, »att
han numera helt solo arbetar på sitt blad»,
om man frånser insändare och smärre
bidrag från vänner. Han klagar också
öfver brist på hjälpare och intresse, »I
detta landet fattas mycket och, hvad värst
är, — hågen att skaffa sig det som fattas.»
Emellertid har han redan blifvit så
mycket journalist, att han ser på sitt blad
med ursäktande fadersögon och för en
redaktör högst karaktäristiska
sidoblickar på konkurrensavisorna.
»Visserligen är Poesien i Sanning och Nöje
dålig», säger Josias, »men den tager ej
heller mera ram än ’Bortstulna och
Upphittade saker’ i Dagligt Allehanda och
’Cadaverna i respektive Stadsförsamlingar’
i Stockholms Posten. Afhandlingarna
kunde vara grundligare, men det hindras
af den frivolité, den légerté, det fiäsk som
gör characteren i Residencet. Lecturen.
skall gå som conversationen, stumpig,
afbruten, utan system eller connexion.»
Och så kommer som en hjärtesuck: »Du
skall tro det är svårt att skrifva för
Svenska Folket, men att ha 1,500
Exemplar afsålda inom några dagar är smick-
rande nog för mig.» Som man ser hade
tidningen stor framgång, och hur mycket
den och dess redaktör sysselsatte
allmänheten, därom vittna alla tidens
bref-samlingar och memoarer. Ett ögonkast
på tidningens innehåll och tendens torde
sålunda vara på sin plats.
Cederhjelm valde med stor
skicklighet sin operationsbas. Konungens
person blef under till smicker gränsande
artighetsbetygelser lämnad ur spelet, och
anfallets spets riktades mot
regeringssystemet och dess ledare, Liljecrantz och
Carl Scheffer. Första numret innehöll
som programartikel ett stort loftal öfver
tryckfriheten såsom ett korrektiv mot alla
sociala missbruk och »ett medel att skaffa
Konungen vetskap om sanningen».
Tryckfriheten lät regering och statsmakter höra
medborgerlighetens röst, och
»medborgerligheten var af Titus älskad, af Aurelius
eftersökt, af Gustaf III högt värderad».
Fiffigare kunde man icke tillkännagifva
sin afsikt att vara »Kunglig Majestäts
nådiga opposition», och som en sköld för
hela sin kampanj upprepade Josias Carl
Gustaf III:s egna ord om det fria ordets
rättighet och nytta.
Men den födde sarkastikerns bitande
skärpa röjde sig snart. I numro tre af
tidningen följer en artikel mot det högre
prästerskapet i en ton, som knappast
varit hörd sedan frihetstidens hetaste
dagar och som utan tvifvel torde stamma
från Cederhjelms egen hvassa penna.
»Biskopar hafva stora löner, det är skäligt
och billigt, ty de kunde skrifva både Andeliga
och Verldsliga obegripligheter, på den tid då
Adel och Bönder icke kunde läsa; och att de
dervid förblifva är så mycket tillbörligare, som
dem icke tillmätas kan någon försummelse vid
konungaförsäkringarnas uppsättande, att icke de
bevakat Andeligt frälse och kyrkans rätt.»
Och med samma skärpa anfaller
Cederhjelm biskoparna för deras lättja —-
»somliga hafva icke på 30 à 50 år sett
insidan af Kyrkorna i sitt stift.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
