Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En aristokratisk tidningssskrifvare och hans familj. Bild från Gustaf III:s tid. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
OSCAR LEVERTIN.
I tidningens fjärde nummer publicerar
Cederhjelm ett bref, som föregifves vara
skrifvet af »en i England boende svensk».
Den angliserade landsmannen uttrycker
sin beundran för 1772 års statshvälfning,
samtidigt med att han dock kräfver
bevis på att sakernas verkliga tillstånd
motsvarar konstitutionen på papperet,
att svenska medborgare hafva full
trygghet till person och egendom, att
näringarna äro fria och förvaltningen rättrådig
och utan ämbetsmannamissbruk. Den
skeptiska gadden af denna artikel kunde
icke missförstås, och till ytterligare visso
fullföljer Cederhjelm i numret därpå sin
kritik. »Att måla Alexander fordras en
Apelles», heter det med en djup
bugnig för konungen, men samtidigt
satiriseras regeringssystemets växlingar och
osäkerhet i bitande sentenser:
»Regeringsprinciper äro som Almanackor,
som ingen tror sig kunna vara utan, men som
likväl vid årets slut falla i allmän förgätenhet».
I sjunde numret kommer slutligen
det ryktbara anfallet på konungens
närmaste förtroendeman Carl Scheffer, som
väckte en sä ofantlig sensation. Det är
ett »Bref frän Landsbygden», skildrande
förhållandena i den satiriska Dalinska
sagstilen med sin skenbara godsinthet,
under hvilken i själfva verket ligger en
våldsam häftighet. Sverige liknas vid en
herrgård, där efter det ständiga
fogdeombytet medan gamle herren lefde (under
frihetstiden) det blifvit reda, »sedan den
unge godtaliga Husbonden satt upp på
ett papper hur alla ärenden skulle skötas».
(1772). Olyckligtvis kom den gamle
» vaktgubben» (Schäfer) med i spelet och
ville bli rättare, och hans tusen projekt
och experiment, hans prat och nepotism
hafva fördärfvat det hela. Men man höre
Cederhjelms egna ord. Agget till den
gamle motståndaren gör honom till en
verklig skriftställare med en genial
pam-flettists skärpa.
»Wallgubben, som nu icke följer Fårena
längre, fast han har namnet och underhåll,
sprang ikring om nätterna när han icke kunde
sofwa och väckte upp folk för att prata om, hvad
han hade sett och hört och läst om andra
Herrgårdar, och aldrig slöt han sina berättelser
förr än han inbillat dem, att något i gården
skulle rifvas ner, och när det var gjordt, så
sprang han till kvinnfolken och pratade lika så
mycket med dem.
Fast Wallgubben aldrig tänkte långt för sig,
än mindre att han någonsin tänkte två gånger
på en sak, så räknades han likväl för att mena.
hjärtligt väl, så att Husbonden lät honom komma
och hörde på hans fjäsk. Isynnerhet brukade
han komma vid folkömsningstiden och
Wallgubben rekommenderade sina bekanta och
liksinnade, som pratade och fjäskade. Det dåger
intet och det dåger intet, sade han, det måste
giöras om, det måste tagas bort, det skall blifva
bättre, det skall ökas och det skall minskas .. .
När gubben reste om sommaren genom landet
(Carl Scheffer gjorde 1779 en inspektionsresa
genom Sverige) med häcktor och stenkärl, så
pratade han i alla stugor om sina konster.
Stundom lärde han folket att lägga rofblad i
Tobakspipor, och det kallade han röka Tobak
för godt köp, stundom att beta hästarne på
oslagna Ängar och vinterföda dem med granris.»
Så pågår satiren mot Scheffer och
alla hans likasinnade i konungens råd och
slutar med en skarp snärt mot Liljencrantz,
Gustaf III:s finansminister,
»kamreraren, som skulle kunna räkna in
pengar och fylla kistorna, så fort de blefvo
tomma.»
Sedan den svenska Argus’ dagar hade
näppeligen så hvass satir hörts i Sverige,
och från hofvet ända ner till de
aflägsnaste herrgårdar i Sverige
kommenterades denna kritik med skrattsalvor eller
ogillande. »Gustaf III, som» — det är
Fersens ord — »var missnöjd med
Ceder-hjelms skrifsätt, syntes likväl tåla rätt
väl detta blad, emedan det framställde
nya föremål för allmänhetens
uppmärksamhet och kritik och ehuru det
prostituerade H. M:ts gunstlingar, skrattade
kungen rätt godt däråt, sade mig att han
var ledsen däröfver för sin gamle guver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
