Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En aristokratisk tidningssskrifvare och hans familj. Bild från Gustaf III:s tid. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
OSCAR LEVERTIN.
målningar» kunnat få så stark afgång.
Allehanda anser artigt nog detta bero på
publikens dumhet, som »i brist på
Ulfspegel och riddar Finke» behöfver döda
sin tid med dylik lektyr. Tidningarna
syssla också för mycket »med det
smutsiga bladet, som så vunnit Célébrité i
stället för att drunkna i Cafiekoppen
eller ölstopet». Stockholms Posten, som
väl förstod, att dess frisinnade
sträfvanden långt närmare hängde ihop med
Scheffers än med den agrarkonservative
Cederhjelms politik, stämmer med spefulla
verser och epigram in i pennfejden och
råder Cederhjelm att hellre »med
farlig Prosa sköfla sina likars rätt» än
syssla med vittert författarskap. I
hufvudstaden cirkulerade — som man ser
af G. J. Ehrensvärds dagbok —
fantastiska rykten om att Cederhjelm sålt
sin egendom och ämnade fara till
England och därifrån bekriga det
gustavianska systemet. »Så slug, kunnig och bitter
fiende är farligare än alla de missnöjda
han här hemma kunnat uppamma.»
»Sanning och Nöje» motsvarade
emellertid sedermera näppeligen den briljanta
uvertyren.
En skarp och lyckad artikel mot
»ögontjänare» och en beaktansvärd
uppsats om orsakerna till emigrationen, som
drager i strid mot tvång och monopol,
ämbetsmanna- och polisvälde fortsatte
Cederhjelms polemik såsom frikonservativ
jorddrott, lika mycket i harnesk mot
gunstlingsväsen som mot byråkrati. En
lustig ledare, kallad »Hushållsprojekter»,
är karaktäristisk för författarens hat mot
tidens oroliga försöksmakeri ifråga om
alla sociala förhållanden. »Det är lätt
gjordt att frisera ett hufvud utanpå, att
med Marrongnålar, Pomada och Puder
uppstapla en skepelse, som fast med
ringa massa representerar en stor yta;
det går ock an att sedan man allenast
en gång sofvit på saken rifva ner hela
speleverket och igenom ett påhittigt
hår-frisörs-snille åstadkomma utaf samma
usla materialier en ny Representation,
som på ett så lyckligt sätt intager den
förra dagens märkvärdighet, att ingen
ihågkomst mer däraf öfrig blifver.»
Men »Sanning och Nöje» blef
småningom lik de öfriga bladen, och snart
fylldes äfven den af öfversättningar,
ledsamma estetiska uppsatser (som en
genom flera nummer gående essay öfver
Voltaire), dåliga dikter, och den
oppo-sitionela socialkritik, som var tidningens
raison d’étre, drunknade i likgiltiga
obetydligheter.
Det var därför icke underligt, att
Josias Carl, ensam som han blef mer och
mer, ju starkare motståndet mot hans
blad blossade upp ifrån de styrande,
beslöt sig för att nedlägga hela företaget,
när sommaren kom och den genuine
godsägaren längtade tillbaka till sitt
landtbruk. Uthållighet och konsekvens hade
aldrig hört till hans • dygder, och
ganska sannolikt är, att han personligen
ombedts att inställa sin på längden äfven
för kungen pinsamma kampanj.
Själf kände han sig föryngrad af att
ändtligen hafva haft sitt ord med i
laget och fått lätta på årsgammalt och
besparadt groll. I ett bref till Germund
Adam heter det också: »Jag blir mera
frisk, mera ung än jag någonsin varit,
ty jag arbetar nu vissa timmar. Alla
eftermiddagar förnötas med kvinnfolk
och skratta och litet spela. Jämn diet,
inga soupéer, bittida uppstå, en dosis
tänka, en dosis jollra, se där mitt recept
för det, som du kallar åldras».
Josias Carl skrifver ner dessa
optimistiska rader i mars 1780. Det nya
decenniet hade dock fört med sig
personliga sorger, som kunnat tynga en
mindre hård panna än hans. Hans enda
dotter Margaretha Ulrika hade just vid
denna tid förlorat sin man, den heder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
