Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En aristokratisk tidningssskrifvare och hans familj. Bild från Gustaf III:s tid. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 OSCAR LEVERTIN.
midt var samlifvet mellan de
Ceder-hjelmska syskonen det bästa, och de båda
bröderna tycktes hafva glömt alla små
schismer och brytningar från ungdomen.
Ett ställe i ett bref af Josias Carl skildrar
vackert hans vänskap för den yngre
brodern och bör här citeras såsom ett prof
på, hur briljant hans brefstil var ända
in i hans ålderdom. På grund däraf
att han icke på länge haft underrättelser
från Ribbingebäck, skrifver Josias Carl
till Adam följande skämt:
»Sanningen att säga är dett rätt ohöfligt af
Dig att lägga Dig i grafven utan att notificera
någon menniska därom. Det är icke som bror
jag formerar mina pretentioner utan som en af
de flere, hvilka af all själ älska Dig uppriktigt.
Som vänner af vårt slägte och som Patrioter
hafva vi mycket att condolera. Är det då par
Modestie och för att slippa grafskrifts Beröm
som Du dör bort så här i tysthet? Eller kanske
Du icke är död, men händelsevis stannat i 7
Sofvares grotta. I så fall vakna upp, för 7 år
äro redan förlupna och verlden är helt förändrad.
Kom skall du få se att Domarne ha blifvit
ärliga, Hofmännen hafva lagt bort näsvisheten,
Presterna hafva hvarken högfärd eller snålhet
och de vackra fruarna i Stockholm kienna
endast sina mäns talenter.»
Man ville gärna sluta med denna
allmänna harmoni, men det skulle icke
räcka länge, förr än Cederhjelmarnas
oroliga och retliga lynnen togo ut sin
rätt, helst Josias Carls penningekärlek
lät alla andra hänsyn vika. Explosionen
skedde, då systern Willas andra gemål,
Tigerhjelm, afled. Den gode
landtkap-tenen med sitt joviala och trygga humör,
som Germund Adam ofvan skildrat,
besannade än en gång det gamla ordstäfvet
om att i det lugnaste vattnet gå de största
fiskarna. Det visade sig, att »Tigern»
satt öfver öronen i skuld och var en
bekymmerslös bonvivant, som lät
skil-lingarna dansa toddy- och
cambiobor-den rundt. Fru Willas »ljufliga nya
äktenskap» tog så en annan vändning,
och en Cederhjelm som hon var tålde
hon intet skämt i penningeaffärer utan
visade sig mot mannen som en
hård-händt, föga hjärtnupen natur. Men midt
i alltsammans kom sjukdomen, och sedan
den stackars landtkaptenen, som älskade
muscat och rhenskt, i stället fått plåga
sig med den dåtida medicinens vidriga
dekokter af »Tall- gran- och enstrunt
och pepparrot på dricka», gick Tigern
stilla bort från alltsammans. Men vid
ordnandet af systerns affärer råkade de
båda bröderna i oenighet. Ehuru
Germund Adam varit systerns stöd under
år af bekymmer — som han alltid
anlitades i trångmål och när uppoffrande hjälp
behöfdes — lät hon, vankelmodig som
hon var, Josias Carl blifva sin homme
d’affaires, och han begagnade sig däraf
med sin vanliga hänsynslöshet. Det är
sorgligt att läsa de bref, som behandla
dessa transaktioner och i hvilka Josias
Carl onekligen, som han själf säger, »hade
det öfvertag som den svala bloden alltid
gifver öfver den heta» men Adam i sina
hetsiga skrifvelser hjärtelagets
otvifvelak-tiga öfverlägsenhet. Så skildes på gamla
dar de båda brödernas vägar åt, och så
vidt den bevarade korrespondensen låter
oss döma blef ingen riktig hjärteförsoning
af, om också tiden utplånade något af
splitets skärpa.
Germund Adam, som rönt en besviken
människoväns många bittra erfarenheter,
blef med åren en misstänksam men i
botten vek enstöring. Till ersättning för
familjebanden fick han i Uppsala några
ålderdomsvänner, framför allt den lärde
teologen och domprosten Johan Lostbomi
— Germund Adam blef med tiden allt
mer religiös —, från hvilkens hand man
har den sista skildringen af det
Ribbingebäck, där den gamle filantropen lefde som
en älskad husbonde.
»Den promenade», skrifver den gamle
prosten 1795 till Germund Adam, »jag gjorde
kring dina torp och ägor på egen hand vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
