Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Världsutställningens »clou». Af Nathan Söderblom. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
NATHAN SÖDERBLOM.
nerligt tillägg till Paris’ silhuett. Mer
järn, mer stål, mer utrymme, mer
djärf-het, större siffror — först och sist mer
pengar, och Eiffeltornet får försöka trösta
sig öfver att icke längre vara det högsta!
På annat håll i Paris gjorde man i
ögonen fallande förberedelser för att bli
färdig till 1900. Basilikan på
Montmartre har verkligen hunnit afslöja sina
hvitglänsande, präktiga, österländska
former. Men trots folkträngseln och
marknadsväsendet däruppe —• till
expositionen hör den ej. Snarare vill väl »le
Væu national de Montmartre», kyrkan
som är tillägnad »Jesu heliga hjärta»,
betraktas som en stolt protest mot eller
en anspråksfull försoning för allt hvad
det moderna, republikanska Frankrike än
företager sig.
Anno 1896 den 7 oktober lade tsar
Nikolaus under sitt parisbesök
grundstenen till en bro öfver Seinen, som
skulle bära hans faders namn. Nog
skedde det med pomp och ståt. Endast
festanordningarna för denna omaka
bro-grundläggningsceremoni, som var
undanstökad på en kort stund, uppgingo till
64,000 francs. Men någon
dragningskraft till utställningen tycktes knappast
vara gifven i och med det ryska
själf-härskarenamnet.
Ju mer utställningsarbetena framskredo
bakom de ljusmålade planken, genom
hvilkas täta spjälor man icke gjorde sig
tid att titta, desto mer vande man sig
så småningom af med att undra på
världsutställningens »noch nie dagewesenes».
Man fick väl resignera, världen kan ju
icke fordra att få något så »épatant» i
byggnadsväg hvart elfte år.
En vacker dag började planken
försvinna, sista väggen af »Palais de
1’In-dustrie» i Champs Elysées föll. De
belamrande, färska sandstensblocken till de
nya palatsen, som skulle ersätta det,
hade funnit rätt på sina platser, och ut-
sikten började bli fri. Då hjälpte det ej.
Den som hade brådtom, måste ge sig
tid. Den som var ledsen, måste bli glad.
Midt på den stora stråkvägen igenom
»de elyseiska fälten» öppnade sig, till
vänster, när man var pä väg upp till
triumfbågen, en underbar ljusning öfver
Seinen. I den breda öppningen mellan
de två nybyggda konstpalatsen, på samma
plats, där industripalatset förr bjöd fram
sin tämligen intetsägande fasad och
skymde utsikten, skönjdes öfver den nya
Alexanderbrons hvalf bortom Invalidplatsen
Invalidhotellets mörka midtelparti, krönt
af den gyllene domen, som blifvit
Napoleons grafmonument. Till och med
den gamle Blowitz blef en smula tagen.
Han gick hem och skref till »Times»,
att han sett det vackraste
gatuperspektiv i världen.
Äfven om man är böjd att gå med
på det starka omdömet, måste det
delvis uppskjutas. Se den nya utsikten i
all dess fägring kan man inte riktigt än.
Det flisiga, granna spetsmönstret af
utställningsbyggnader på Invalidplatsen
lämnar endast rum åt en smal genomgång
till invalidernas gamla hem, så att man
nätt och jämt ser hvalfbågen öfver den
stora ingångsporten och domens gyllne
kupol däröfver. Fult är det tillfälliga
glitterverket bortom Alexanderbron icke.
At gatan, som löper emellan dessa
utställningsbyggnader, äro de prydda af
färgklara freskomålningar. Och därinne
förevisas något af det mest utsökta af
folkens under dessa dagar samlade
skatter af industri och konst, det som
sinnrikt samlats under beteckningen:
»déco-ration et mobilier des édifices publics et
des habitations.» Däri ingår bland
annat hela keramiken och gobelinsväfveriet,
i hvilka bäda svensk konstindustri firar
verkliga triumfer.
Men först när expositionens glittrande
krimskramsbyggnader försvunnit blir ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
